till mål tog det drygt två timmar att fixa ihop kycklinggrytan. Nu väntar jag bara på att den ska bli svalare, så jag kan ställa in den i plastpåsar i kylen. Och det doftar gott, men jag undrar faktiskt fortfarande om det nånsin kommer att hända att vi allihop kan sitta runt vårt matbord och äta inomhus tillsammans. Vi har nu varit i den här karantänen mer än halva året. Det går ju att lösa, om det är hyfsat väder, men nu är det ju sommar. Till Jul antar jag att maken och jag sitter och tittar på varandra. Och jag förstår att jag ska vara tacksam att vi är två, och det är jag, samtidigt har jag en sorts ansvar för oss båda två hela tiden. Det är också en del av det här.