iaf är det väldigt varmt i dag. Och jag tog den nu sedvanliga promenaden. När jag kom hem stod det ett par främmande skor i hallen, ett kärt besök, som självklart höll sig på behörigt avstånd, så oändligt tacksam för det.

Och det blev en sen morgon i morse, men en maskin är tvättad och hängd, limpor står i ugnen och ärtsoppan puttrar, så det finns ändå saker som fungerar.

Sen är det en annan sak att blodtrycket stiger, när man läser lokaltidningen. Någon med ansvar för vård och omsorg uttalar sig. Och visst förstår jag att det finns stora svårigheter, många smittade både boende och vårdpersonal. Det snabbutbildas bevars och man påstår att det är viktigt med kunskaper i svenska, tack för det. Och den ansvariga säger att man för en dialog med personalen, och jag blir så trött på ordvalet. Jo, man ska självklart lyssna på sin personal, men här och nu gäller det – i min värld – att peka med hela handen. Sen är jag förstås förvånad över det offentliga Sveriges företrädare, som dels säger att vi har nationella riktlinjer men också att, om det inte fungerar, så är det regionernas och kommunernas ansvar. Det är alltså alltid någon annans ansvar. För alla.