näsan här hemma. Saker som i vanliga fall bara är enkla är betydligt mer komplicerade nu, det får vara så då. Jag skulle egentligen bakat ett par kryddlimpor i eftermiddag, men det tog liksom slut där. Det finns en del bröd i frysen, så jag tog fram en bit grahamslimpa i stället och informerade maken. Han gillar den också, men tycker kryddlimpan är speciellt festlig, men nu blev det så här. Det känns som om jag ger upp, lite oklart vad och varför jag ska känna så, men allt är inte logiskt. Och sen läste jag nån, som verkade informerad, att man nog inte i vårt fall kan räkna med att umgås alls före oktober. Det är obeskrivligt bara att tänka på det. Ingen vet, nej visst, och det jag kallar ett vanligt liv är förstås väldigt långt från vad världens fattiga ständigt upplever. Det är så smärtsamt alltihop.