hade jag tänkt mig. Sen blev det trekvart längre. Det kompliceras lite av att maken ville se väldigt mycket helt plötsligt, och det är väl helt ok, men han ville åka till platser jag förvisso aldrig varit på och som han inte riktigt kunde förklara hur man skulle komma till. Nå ja, vi åkte och åkte, små vägar åt olika håll. Jag kände bara en viss fasa för att snart skulle jag stå på någons gårdsplan, där vägen kanske tog slut. Fast det hände inte. Och maken fick se en massa hus, där diverse rätt avlägsna släktingar bott det senaste århundradet. Jag tror han var mer nöjd än jag över utflykten, men det får vara bra så. Och solen skiner fortfarande och jag kollar coronastatistiken förstås. Jag tror jag ska erbjuda maken en liten glass här på den inglasade.