i dag, fast väldigt soligt, vinden var vass. Och det låg kvar snö i de mest skuggiga partierna på granntomten. Sen blev det en alldeles underbar solnedgång, rosa, ljusgrönt och turkos i väster och nu är det nymånen utanför fönstret.

I morgon ska jag pälsa på mig och ta en kort promenad är tanken. När man lugnt sa förut i kväll att jo, det är mycket möjligt att karantänrestriktionerna för riskgrupper kommer att vara maj ut, minst, så tror jag inte dom förstod hur tungt det känns. Det är klart att jag fattar att ingen vet, och att man kanske tycker att det är lika bra att säga så, men nog känns det obegripligt. Jag är ju själv rätt rask, men maken är ju inte.

Och sen var jag förstås väldigt tacksam över att en avhållen vän hörde av sig på messenger, det var fint att få höra hur den lilla familjen har det.