nån sån där notis på fb om det här med anhörigvårdare, som tydligen ska tas upp/utredas vidare av regeringen. Och kommentarerna var så positiva, det var så bra allting. Och jag orkade inte skriva nån egen kommentar, för inte tycker jag att samhällets attityd mot anhörigvårdare är så väldigt lysande. Inte har jag märkt något särskilt positivt. Det är mest trassel och knepigheter. Jag kan iofs säga att det senaste året har avlastningen för maken fungerat bättre, han har fått vara på samma avdelning och överenskomna tider har följts. Ingen avbokning, vilket var väldigt vanligt innan, när jag fick besked ett par dagar innan att det inte kunde bli nån avlastning alls. Men däremot hade jag ju ett önskemål i god tid i år, sista helgen i november ville jag åka med vänner till England och det var väldigt segt, för det låg ju minsann utanför de veckor kommunen bestämt som avlastningstid för oss. Och då har ju vi tre dygn var fjärde vecka och inte, som kommunen skulle önska, två veckor hemma och två veckor på avlastning. Uppriktigt sagt är miljön där inte särskilt stimulerande, för att uttrycka sig milt, och till makens egenheter hör ju att han alltid har haft svårt att säga nej, så jag tror att man på boendet tror att han är mer positiv än han egentligen är. Han har mycket synpunkter när han är hemma här, på hur det fungerar där.

Och attityden mot mig är väl inte så himla stöttande och positiv, kan jag tycka. Jag upplever mig nog som rätt ifrågasatt, snarare. Det här att jag måste redovisa hans medicinering t ex. Jag har skött den femton år nu och faktiskt, jag kan dela medicin, men man ringer mig och låter tveksam till vad han egentligen har för tabletter i sin dosett. Och man gör inte precis vågen när jag kommer heller.