fredag, 6 december, 2019


nån sån där notis på fb om det här med anhörigvårdare, som tydligen ska tas upp/utredas vidare av regeringen. Och kommentarerna var så positiva, det var så bra allting. Och jag orkade inte skriva nån egen kommentar, för inte tycker jag att samhällets attityd mot anhörigvårdare är så väldigt lysande. Inte har jag märkt något särskilt positivt. Det är mest trassel och knepigheter. Jag kan iofs säga att det senaste året har avlastningen för maken fungerat bättre, han har fått vara på samma avdelning och överenskomna tider har följts. Ingen avbokning, vilket var väldigt vanligt innan, när jag fick besked ett par dagar innan att det inte kunde bli nån avlastning alls. Men däremot hade jag ju ett önskemål i god tid i år, sista helgen i november ville jag åka med vänner till England och det var väldigt segt, för det låg ju minsann utanför de veckor kommunen bestämt som avlastningstid för oss. Och då har ju vi tre dygn var fjärde vecka och inte, som kommunen skulle önska, två veckor hemma och två veckor på avlastning. Uppriktigt sagt är miljön där inte särskilt stimulerande, för att uttrycka sig milt, och till makens egenheter hör ju att han alltid har haft svårt att säga nej, så jag tror att man på boendet tror att han är mer positiv än han egentligen är. Han har mycket synpunkter när han är hemma här, på hur det fungerar där.

Och attityden mot mig är väl inte så himla stöttande och positiv, kan jag tycka. Jag upplever mig nog som rätt ifrågasatt, snarare. Det här att jag måste redovisa hans medicinering t ex. Jag har skött den femton år nu och faktiskt, jag kan dela medicin, men man ringer mig och låter tveksam till vad han egentligen har för tabletter i sin dosett. Och man gör inte precis vågen när jag kommer heller.

i övre Norrland, inte alls, men rätt mörkt är det ändå här nu. Regnet har vräkt ner, och jag funderar på om det inte är lite sent att ljusstakarna går på vid halv fyra.

Och jag har fortfarande inte rullat ihop gardinerna, dom ligger lite draperade över vår soffa. Jag vill ju inte att dom ska bli skrynkliga, men som Äldsta sa – ‘mamma, jag tror dom har större problem än ev skrynkliga gardiner’. Möjligen så, ja. Det är så mycket som kan haka upp sig i ett renoveringsprojekt, t ex kan man välja ett kakel, som påstods ha kortast leveranstid, och sen dyker det inte upp iaf. Och elektrikern vabbar. Och rörmokaren svarar av princip inte i telefon. Fast Äldste ringde upp chefen, vilket rörmokaren tyckte var lite störigt. Men om man nu aldrig svarar på sin fasta telefon, aldrig svarar på mobilen (som Äldste lyckades få tag på numret till), inte svarar på sms och inte svarar på mail, då tycker jag att ett samtal till chefen inte är så orimligt. Enklare än röksignaler iaf.

Och i morgon ska vi äta tårta med familjen, antar jag. Lilla minsta fyller år i dag och svärdottern i morgon. Och jag minns förstås när lilla minsta föddes, vi var på väg norrut i snöstorm med s k riksfärdtjänst (enda gången vi använt det), och det var så par mycket snö att en sträcka som jag brukar avverka på 1,5 timme tog chauffören 2,5 drygt, och efter ytterligare en bit kom sms från Äldste om dottern. Jag kände att det hade varit betydligt smidigare väder att åka norrut i dag och sa det till maken, men han sa att han tycker det är för långt. Ja ja, vi får väl se hur det blir en annan gång. Jag saknar den här helgen med vänner.