här i kväll, inte enbart makens medicinering, även om det är väldigt viktigt för oss. Men jag hade kontakt med Yngste, som nu ska skriva kontrakt på (minst) ett år för en egen lägenhet. Han flyttar troligen dit första veckan i december. Hur det ser ut om ett år vet ju ingen av oss, men nu kan han andas ut lite grann. Och jag också, han är trots allt min älskade minste. Och jag är oerhört tacksam för mina andra barn, som också hjälper honom i det här. Det har varit ett tufft sista halvår för honom, och han hade det alldeles tydligt väldigt stressigt när han var här nyss, så jag är tacksam att en del av hans problem nu tycks vara lösta.