händer det. I går bakade jag vaniljrutor, och den här gången skar jag mer rejäla bitar, så det blev 80, vackert så. Och i dag slog jag till och bakade 40 hallongrottor, så om jag inte smygäter, så bör det räcka till början av december. Det finns iaf resurser nu, rentav om någon skulle komma förbi.

Sen satt jag på förmiddagen om funderade på det här hur det var för tio år sedan. Att Yngste kom hem på permission efter en stor utomhusövning hade jag t ex glömt. Det hade blivit en köldknäpp och -6° en morgon där i tältet. I övrigt hade dom fått äta kaveldunsrötter och fått ofjällade fiskar att anrätta, han påstod att där och då hade det varit jättegott. Nå ja.

Och självklart funderade jag också på min reflektion om sorgen i att mista vänner, inte när dom avlider – nog så stor saknad, men ändå för mig känslan av att vi väntar ett återseende – men när dom går ut ur ens liv, det liv vi delat så mycket i, och vänder på klacken med vrede. Det kan vara obeskrivligt sorgligt. Och tio år senare står vi ändå där, ja vi sitter rentav vid samma bord, och uppehåller en bräcklig anständighet.

Annonser