ändå. Yngste ringde, flytten hade gått hyfsat bra och han var nöjd, så tacksam för det.

Och sen måste jag ju säga att den där trappan, som maken skulle ta sig nedför, det var riktigt jobbigt. Jag stod ju och höll upp dörren i den kraftiga blåsten och maken vägrade en stund att röra sig ur fläcken. Jag sa till slut till honom att han fick lov att hålla i min axel, annars skulle det inte gå. Men han tyckte det var extra jobbigt att min jacka gjorde att hans hand gled, och jag uppmanade honom att ta ett fastare grepp då. Då upptäckte han den stora stenen, som låg där och blev orolig att jag inte skulle klara att gå över den. Han blev så enormt nervös och stirrade upp sig väldigt, inte alls enkelt då, så när vi äntligen var nere på marken, så var han totalt slut. Men det gick. Fast där inne så hade det blivit lite kaos, oväntat nog, för han har ju varit inne i rummen på undervåningen förut, men när vi stod i det lilla kontorsrummet innanför det blivande stora köket, så ville han dra upp dörren – en skjutdörr – och jag hjälpte honom, men sa till att han inte kunde gå genom den, för det fanns plast på andra sidan. Men han stod där och tittade in i rummet och började plötsligt fråga efter den där klockbyrån, som jag skildrat tidigare. Han kunde inte förstå att den var borta, och det har den varit rätt länge nu. Han kunde inte förstå varför den inte kunnat stå kvar, och mitt argument att där ska kylen och frysen stå nu, ja det tyckte han bara var bisarrt. Men så kan det väl inte bli, tyckte han. Och jag trodde, enfaldigt nog, att det där var genomtröskat rätt rejält.

Men det medräknat, var det ändå en bra dag. Absolut. Och det var väldigt roligt att träffa sonens svärföräldrar och ena svåger, hans två barn var också med och dom har vi nog inte träffat sen Äldstes bröllop och det var tio år sen. Pojkkusinen var oerhört älskad av mina barnbarn, en numer lång och trevlig ung man, som varit på stipendium i Boston i sommar.

Annonser