gav jag upp lite grann, men nu ska här lagas söndagsmiddag, eller snarare tre söndagsmiddagar. Kan hända lyckas jag göra kladdkakemuffins också att stoppa i frysen. Det kommer alltid dagar, när man inte orkar så mycket. Jag försöker ta vara på dagarna, som de nu ser ut.

Sen läste jag förstås om morgondagens 80-årsminne av starten på Andra Världskriget, både i SvD om den svenska kvinnan som omedelbart före kriget gift sig och bosatt sig i Dresden. Ett livsöde att betänka, sannerligen, vem vet hur mycket man hade förstått i dåtid. Jag vet att min pappa var utpräglat engelskvänlig och köpte Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under kriget för att hålla sig uppdaterad, men andra hade andra utgångspunkter, kulturella band till Tyskland. I lokaltidningen intervjuar man en man, som hamnat här, men som berättar om sin mormor, som var läkare i Polen och hur kriget påverkade hennes liv. Och jag tänker att kanske vet varken han eller journalisten att i dessa trakter hamnade det ganska många människor från Polen efter kriget, både judar och andra, som kom med Vita Bussarna. Och maken berättade om att hans mormor och hennes granne tog hand om var sitt tyskt krigsbarn, som det hette. Maken har efteråt förstått att det möjligen var två pojkar med tyska fäder, där efter kriget.