Det är inte bara det här att jag har lätt telefonfobi, jag tror ju hela tiden att om jag ringer upp någon, så skulle dom egentligen behöva gå på toa i stället. Det drabbar andra sektorer i livet också. Jag minns förstås när maken insjuknat och jag insåg att jag skulle i fortsättningen vara tvungen att öppna all post med hans namn på, räkningar och annat lika. Jag minns att jag gick flera dagar runt högen som växte, innan jag kunde ta mig samman. Nu har det varit det här pappret med kommande avlastning som någon (oklart vem) kom in på hans rum med, senaste gången han var där. Han la det i en av böckerna han hade med, och jag har inte kunnat förmå till att titta på det. Men i dag så andades jag in och plockade fram det. Frånsett att jag helst hade velat att det skulle finnas namn på beslutande och nån sorts kontaktuppgift, jo jag tycker det vore rimligt, så andas jag lättat ut nu. Jag önskade två tillfällen utanför det här fyraveckorsschemat, och det förefaller som om man kan tillgodose det. Med lite tveksamhet förstås. Ena tillfället har man tagit i för många dagar och jag tänker inte låta maken fira födelsedag där, i sht som det inte behövs. Och det andra tillfället är kanske lite snålt tilltaget, jag skulle alltså gärna tala med (eller skriva till) någon ansvarig person. Dessutom har man antagit att han lämnar avlastningen kl 10 på sista dagen, och det är aldrig rimligt. Jag måste ha tid att ta mig från var jag nu är. Jag har alltid hämtat 14.30 – 15.30, och vill fortsätta göra det, för annars försvinner liksom rätt mycket tid.

Nu önskar jag bara att jag i mitt prokrastinerande liv kunde komma på en inledningsmening till nånting annat jag ska skriva.