att jag satt ute i går kväll och tog vara på den varma kvällen, men också väldigt tacksam att det är svalare i dag. Det har regnat nästan hela dagen dessutom, och det behövs säkert.

Och i går mediterade maken och jag över att det var ett år sen vi hade ett av alla dessa sorgliga möten med hans kusiner på gården som nu, trots allt, Äldste äger. Det som ändå kändes konstigast var att dom var så aggressiva och kom med både det ena och det andra, att maken var född i stan och därför automatiskt korkad, att nån snickare sagt till ena kusinen att maken var den otrevligaste människa han (snickaren) träffat på etc. Att dom inte litade på oss, att det var fel att vår värdering redan var klar (vilket jag hade trott var en självklarhet och hade slitit lite för att få till) och ingenting vi gjorde eller sa var bra. Dystra minnen, faktiskt. Men detta är historia nu, och jag kan bara hoppas att dom känner sig glada och positiva nu då.

Och sen tänker jag på den där snickaren – om maken var den otrevligaste människa han träffat på, så har han levt ett väldigt skyddat liv.