och sen ringde mobilen, och maken sa – lite optimistiskt – att nu kan vi ta det lite lugnt. Nja, inte alla av oss, om man säger så. Jag tog tid i morse och det tar en timme från det jag sätter fötterna i golvet till dess maken är beredd att gå ut genom dörren. På något sätt tänker jag mig att det borde gå fortare, men det gör det inte. Och då var ändå det här en morgon när ingenting hakade upp sig. Eller det var inte vi som hakade upp oss, vi tar ju bilen till kyrkan, och vi kom exakt två minuter för sent för att hinna före den stora lastbilen som skulle leverera saker till matstället på vägen. Men det var inte jättemycket på hans kärra, så det tog bara fem minuter eller så, och jag hade tagit gott om tid på oss. Sen var det ungefär samma sak på vägen därifrån, fast då var det tre lastbilar. Den ena rundade jag och en stod utefter vägen och den tredje flyttade sig tre dm, så det gick bra.

Det är ju så, att folk ofta tror att det här att andra kör bil beror på att dom är lata eller inte begriper bättre, men det kan faktiskt vara så att bilen är ett nödvändigt hjälpmedel, för att man ska kunna förflytta sig.

Men en fin dag hittills.