lördag, 6 juli, 2019


hamnade jag framför ett program som handlade om hominider (?), alltså benrester hittade i ett grottsystem i södra Afrika. När man skulle undersöka det hela närmare, så gick projektledaren ut på nätet och sökte små späda människor, som inte led av klaustrofobi. Han fick tag på ett antal mycket högt kvalificerade kvinnor, små och sega såg dom ut. På något ställe var det 18 cm man skulle pressa sig igenom. Och jag insåg att just det skulle aldrig ha varit ett alternativ för mig, kolossalt obehagligt alltihop. Jag har varit nere 800 m i en gruva en gång, men då var det rejäla gångar.

Och med dom huvuden vi har i familjen skulle dom där 18 cm inte alls varit bra, jag påminns om läkaren som sa – ‘har ni några fall av abnorm skallformation i familjen?’, när han tittade på Äldste, som då var 1 1/2 år. Det är väl jag och min man då, sa jag rätt stressad.

fortfarande. Men det var ganska vindstilla, tacksam för det och för min praktiska regnrock. Jag cyklade till maxi och hämtade ut den där springformen, man hade skickat den i ett paket som var gigantiskt. Den rara kvinnan bakom disken frågade om jag ville lämna lådan där, och jag tackade varmt. Den lilla formen fick enkelt plats i kassen och så slapp jag kartongen. Sen, när jag ändå kom ihåg det, så köpte jag en femliters vattenkanna till uteplatsens växter. En större skulle vara tung att lyfta, men den här kommer att fungera bra.

Sen ringde en avhållen, mycket bräcklig, vän och frågade om han får åka med oss till kyrkan, sen när vi är borta på sommarens begivenhet. Självklart. Han ringde och bokade in sig s a s. Lite av och till har vi skjutsat andra bräckliga vänner, men jag kan ju inte veta om det finns behov och ens om dom kommer, så nu har jag lovat. Maken blev lite bekymrad, men jag sa att om någon ringer och vill ha hjälp, så kan jag ju inte säga att kanske behöver X också hjälp. Nå, det får ordna sig. Man har liksom begränsad transportkapacitet i en mindre bil.

när klockan nu slår elva och förmiddagens pyssel är klart. Jag sov illa i natt, jag var i drömmen i Paris (där jag aldrig varit) och hade just parkerat bilen och skulle gå därifrån, men mina medpassagerare bara trasslade. Dom kunde inte stänga dörrarna och hade glömt saker i bilen och bildörrarna var trasiga, det var väldigt irriterande och spillde över på tillvaron i allmänhet när jag skulle stiga upp. Ute duggade det dessutom.

Och nu är maken duschad, veckans mest tröttande projekt. Så lättad och tacksam när det är klart. Det där att bitvis sitta dubbelvikt, att lyfta kroppsdelar han inte kan röra, att hålla reda på plåstren som ska till, alltihop är tungt, fysiskt och psykiskt. Och jag vet att han mår förhållandevis bra, han har ungefär samma status över tid, lite tröttare numer, men ett långsamt sluttande plan. Men jag har hållit på med detta 14 år nu, och jag försöker hålla formuleringen – ‘Ge oss mod till ödmjuka och anspråkslösa kärleksgärningar, när vi inte mäktar stora insatser’ levande i sinnet, För jag är helt medveten om att det finns så många, som gör storverk. Men jag är här, i min lilla värld, och den får jag hjälpligt hantera. Det händer att jag önskar att jag levde ett annat liv.