onsdag, 3 juli, 2019


är nu och då och så länge jag lever förstås, min mammas födelsedag. Min mamma och jag hade inte, på det hela taget, nån särskilt lyckad relation. Hon var en entusiastisk småbarnsmamma, både till mig och så småningom till mina barn, en mycket glad mormor. Men jag inser förstås att hon hade mycket bagage, som gjorde hennes liv rätt komplicerat. Tystnadskultur var min mamma bra på, hon var ju änka med två söner (mina halvbröder) när hon gifte sig med min pappa, men aldrig att hon nämnde sin förste man. När jag var 30 frågade jag henne hur det hade varit, och då berättade hon, men hon hade minnesluckor, hon mindes t ex inte var mannen var begravd. Och hon hade rätt mycket krav på mig om vad jag borde göra och tänka. Argumentet hon ofta tog till var – ‘men pappa tycker…’ och han var i regel inte tillfrågad.

Numer har jag förstått mer hur det kunde bli som det blev, så jag känner att det blev som det kunde.

får jag vänta ca sex veckor innan man har processat mitt dna-kit. Och lite häpen blev jag. Jag menar, jag har ju tittat på Bones och så, där man säger till folk ‘gapa’ och så sveper man lite snabbt med en bomullspinne och så är det klart. Här skulle man stå och gnugga sina kindslemhinnor en minut vardera. Alltså ytterligare ett bevis på att verklighet och dikt inte helt stämmer. Sen skulle man fylla i släktingar på den aktuella sidan och jag har väldigt dimmig uppfattning och mor- och farföräldrarnas födelsedatum. Vad mormor beträffar är jag inte ens säker på hennes dödsår. Jag har det uppskrivet nånstans, men jag kunde förstås inte hitta det just nu. Ah ja, nån släkting lyckas dom väl hitta, hoppas jag.

framför tvprogram, som är bra besynnerliga. I mitt fall Alaskan Bush People. Den som inte tittat hittills behöver inte. En familj på mamma (som inte säger ett pip, men som kallas ‘matriark’, oklart varför), pappa (som i gengäld pratar oavbrutet och säger att han måste provide for his family, vilket han inte lyckas så värst med) och så sju barn, rätt vuxna. Och dom ska bygga ett hus i total obygd och leva där. Besynnerligt alltihop. Och så gick jag in och googlade, elände, elände. Och så nån som gjort en youtube-film och berättade att mycket eller det mesta är fejk i denna serie. Jomentack. Vem har inte fattat det alldeles av sig själv? Liksom att det står ett rejält filmteam där också? Och jag gissar att filmteamet har ett trevligt rejält tält eller så, som man säkert kan plocka in familjen i om det kniper riktigt och den där kylan på -60°, som pappan hela tiden pratar om, kommer.

Och jag minns en av gångerna jag låg på BB, och någon medmamma diskuterade en då aktuell tv-serie, där det fanns en rätt osympatisk kvinna, och BB-damen sa – ‘ja, om ja mötte na på gatan, så skulle jag spotta på na’. Och jag förundrades över att man kan undgå tanken att det är inte på riktigt, det är nån som gör sitt jobb.

blir det mindre städning än annars. Eller kanske inte, det är inte så att jag städar tre timmar varje fredag annars heller. När jag tycker att något ser lite förfallet ut, så tar jag tag i det, men annars avvaktar jag. I morse var jag ändå hyfsat nöjd, för jag kom iväg fem minuter tidigare än vanligt till maxi, och fast jag fick stå en stund i kö för att köpa ett stackars frimärke till det där dna-brevet, så kom jag hem bra. Det var en man framför mig i kön, som ville skicka ett paket så fort som möjligt och han och kvinnan bakom disken stod och undersökte olika möjligheter. Tydligen blev det expressbrev à 260 kr som blev bäst. Kanske skulle det komma fram i morgon då. Och jag tänkte att det hade nästan varit smidigare om han åkt dit med det själv. Det skulle tydligen inte så långt.