lördag, 25 maj, 2019


här i dag. Jag bar mig åt. En skåpdörr i överskåpen stod öppen utan att jag särskilt noterade det, inte förrän jag smällde pannan i den. Så förfärligt dum man känner sig samtidigt som det gör väldigt ont. Och nej, det gick inte hål, men jag undrar lite vagt om det kommer att bli gult eller blått så småningom. Sen minns jag när maken och jag var på företagshälsan, den där gången när vi några månader innan hade gått ner påfallande mycket i vikt båda två. Maken värden var lysande på alla sätt och vis, så lysande att sjuksköterskan som kollade blev så upprymd att han reste sig okontrollerat från blodtrycksmätandet (tror jag det var) och slog huvudet i en skåpdörr så pass att blodvite uppstod och han fick plåstras om av kollegorna. Vi fnissade ohejdat. Sen har det iofs medfört att jag tar såna där värden med lite mer skepsis än jag gjorde innan. Jag menar, trots dessa fantastiska värden på precis allt som mättes, så blev det som det blev ett år senare.

Annonser

är jag missnöjd med mig själv, tycker att jag borde orka mer, lite till. Och så slår den förlamande tröttheten till och jag orkar verkligen inte alls. Ibland ser jag vart jag är på väg, men andra gånger blir jag bara uppriktigt förvånad. Och då blir jag besviken på mig själv för det. Nog kunde man ha hoppats att ett rätt långt liv skulle ha lärt en mer. Men det är bara att sitta ner och vänta på att det går över. Och jag vet, faktiskt, att mycket kunde varit värre, men den kunskapen hjälper så lite när jag känner uppgivenheten i hela kroppen. Inte blev det bättre av att jag lyckades resa mig upp och slå huvudet i en öppen skåplucka heller.

Alldeles snart ska jag knåda deg inför tredje jäsningen av limporna. Jag förstår inte riktigt, förr i tiden när jag gjorde denna deg, så var det inga problem med att knåda in det sista mjölet, men numer är det väldigt mycket trögare. Kan det vara jag, eller har mjölet förändrats på något sätt? Högre eller lägre vattenhalt eller nånting?

av vila här på lördagsförmiddagen. I morse hade jag svårt att somna om efter makens tur till badrummet. Det var så varmt under täcket, men nu har jag bytt till bomullsgallerfilten i stället, plus en extra filt till maken då. Det är en av alla dessa märkliga saker, innan han blev sjuk var det han som ständigt var varm och jag som hade extrafilten. Men nu är det alltså både rena lakan och nytt täcke. Och maken är duschad, även om jag föll ihop lite där i mitten av det hela. Dels är det tungt rent fysiskt och sen är det detta ständiga tjat om hur man gör, det börjar med att jag måste berätta att jo, man tar av sig sandalerna innan man börjar duscha. Men nu är det gjort och jag tittar på ett vackert blommande träd utanför fönstret, det är nån sorts röda blommor. Och det är blå himmel med en hel del moln, en vacker dag.