söndag, 19 maj, 2019


som man borde, kan jag ju lägga motionerande. Och min stackars kropp är rätt tålig, det får man nog säga, men ibland råkar jag väl göra fel. Det här att duscha maken t ex innebär rätt mycket konstiga rörelser och kanske sträckte jag mig i går, eller också var det något av allt det andra jag gör. Bara att skjuta in makens stol till matbordet kan ibland vara lite ansträngande. Men iaf, i dag fick jag en lätt känning av ischias på höger sida, och det är jag ganska angelägen att mota på ett tidigt stadium, så när jag satt mig i kyrkbänken så tänjde jag så gott det nu gick. Fast nu har jag nån sorts sträckning lite högre upp, i midjetrakten ungefär, och där har jag ingen bra rörelse att mota det med. Det kanske rättar till sig när jag sover. Det kan hända.

Annonser

varför man tar slut. Ja, man=jag. När jag stod där i kyrkan i dag bredvid maken, som sjöng så vackert, så svämmade det bara över och jag som – för en gångs skull – ansträngt mig lite med mascara och allt, fick förstås rota upp min näsduk och rädda vad som räddas kunde, iaf så inte alltihop skulle skölja ner på kinderna. Och det fortsatte, om man säger så. Dopbarnets systrar som sjöng så fint. Och så skulle vi gå fram till nattvarden och just där är det en trappa upp i koret med ett räcke, som skruvas dit och inte är helt stabilt, men jag insåg snabbt att den där eleganta ljusstaken som stod där skulle maken förmodligen välta, så jag sköt den åt sidan lite raskt. Dopbarnets far såg att förmodligen skulle dopfunten vara lite i vägen när vi skulle nerför trappan igen, så han sköt snabbt bort den (den stod på hjul) och jag blev så tacksam över omtanken. Mer näsduk.

Och i övrigt är jag tacksam för min lilla kruka basilika, dom små fröna kämpar på och ser riktigt lovande ut.

när vi har ätit, goda oxrulader f ö och sen kaffe och kladdkakemuffins. Och Yngste kom iväg först med buss och sen med tåg. Vi åkte till närmaste kyrkan. Någon sa, när vi var på väg in, att dopbarnet har 39 kusiner. En majoritet var där. Och maken bleknade lite vid tanken och väste när vi satt oss ner – ‘jag som tyckte det var jobbigt med två’. Jo. Men det var en fin och glad gudstjänst, mycket sång och ett vackert litet barn. Och sen fick vi byta några ord med en alldeles nybliven mormor, den unga kvinnan jag pratade med i onsdags hade fött sin dotter i går, så fint.

Och Yngste skrev i ett sms att nu skulle han vila upp sig under veckan efter den här helgen. Han hade ju först deltagit i Äldstes köksköp, dvs dom hade lastat Äldstes släp och bil och vår bil dessutom, alldeles fullt hade det blivit, och sen hade dom kört alltihop till huset. Sen var det då den döde vännens föräldrar och sen till Tvåan. Lille hunden hade varit så söt, ansåg Yngste, fast väldigt lekfull. Och glad för allt.