söndag, 12 maj, 2019


händer det att jag löser med små instruktionsfilmer på youtube, ibland är dom jättebra, ibland inte alls lyckade. Och jag följer inte särskilt mycket på youtube, men det händer att jag tittar på saker som egentligen knappt ens intresserar mig. I går blev jag sittande och tittade på en man som var vegan for a month t ex, och sen halkade jag över på en liten späd kvinna som skulle bidra med klädtips till sin väninna, som hade en mer boxy body, som hon uttryckte sig, under tiden som väninnan stod bredvid och försökte se neutral ut. Man skulle ha hål på sina långärmade tröjor, så där så man visade överarmarna (hu), och så skulle man absolut inte ha en rak nederkant på sina tröjor och t-shirts utan man skulle klippa av dom lite rundat i stället och så skulle man ha (helst djup) v-ringning.

Och sen blev det inte bättre, för jag hamnade i en film hur äldre kvinnor skulle sminka sig. Och det var en omfattande procedur, milt sagt, många lager blev det av både det ena och det andra, många olika penslar också. Och jag funderade på vad hon skulle ha tagit sig till med mig.

Annonser

en intervju med Simon Häggström i SvD i dag, han är polis och jobbar med prostitutionsbrott. Frågan reportern ställde var hur det påverkar honom i hans eget liv, det här att hantera så mycket elände. Tungt och tänkvärt. En detalj fäste sig hos mig – han blir irriterad när folk kommer fram till honom och säger att han är en hjälte. Det är han ju på många sätt, men han kände sig alldeles otillräcklig och ville inte betraktas som en genomgod person. Och det där tickade in hos mig, i min alldeles annorlunda situation, men jag tänkte snabbt på personen som oombedd kommer fram till mig och säger att vi är så fina, maken och jag. Det är min offentliga persona hon ser, inget mer, och möjligen vill jag – och kanske också S H – ha mer av en omgivning, att ses som den komplexa person man är. I det gemensamma livet försöker jag förstås att bete mig civiliserat, men hemma på kammaren händer det visst att jag höjer rösten, att jag inte alls är nöjd och stolt över min förmåga att hantera vardagen. Alldeles för ofta tänker jag på mrs Copley i ‘Mördande Reklam’ av D L Sayers, en inte särskilt smickrande tanke.

finns det egentligen? En fråga av samma typ som – ‘hur mycket snor finns det?’. Jag borstar av bordet ute och dynorna på fåtöljerna och nästa gång jag kommer ut så ligger det ett lager gult damm där igen. Och cykelsadeln är alltid täckt av ett gult lager, jag drar upp näsduken och torkar av, och sen är det kallt när jag cyklar och man kommer in i den varma butiken och skulle behöva en näsduk. Lite orutinerat att inte ha två, det måste jag komma ihåg nästa gång. Och fönstren har jag klagat över förut, så småningom är det läge att putsa sovrumsfönstren tredje gången, men jag tar bara utsidan, tänker jag.

precis från ett par skurar, vi stod inne i kyrkan efter Mässan och såg hur det regnade, men maken och tjänstgörande prästen (som vi har känt väldigt länge) stod och bytte järnvägsintryck en stund med varandra, och då hann det sluta regna. Dom var överens om att det är en fullträff om man råkar ut för fällda bommar, numer mycket exotiskt. Och annars handlade det om vägen i livet, vägen till Livet rentav.

Och hemma fanns en god söndagsmiddag att stoppa in i mikron, bara att koka potatis och blanda sallad. Och så en mugg kaffe med kladdkakemuffins till, nog är god mat värd en extra tacksamhet.

F ö hade jag flera drömmar som jag minns i natt, fast den där maken och jag plötsligt bodde i en rymlig tvårumslägenhet med tillhörande liten uteplats i centrala Paris var lite oväntad. Där förstår jag inte hur det undermedvetna fick till det.