lördag, 11 maj, 2019


överallt nu. Och vi satt i blivande köket och fick fika lite. Vi bar dit stolar och Äldste bar dit ett av alla dessa bruna bord, som huset har. Det var så strålande vackert, huset ligger på en kulle och man har utsikt runt om. I glasverandan hade snickaren lyckats foga in gammal pärlspont där det saknades, väldigt lyckat, och den dörr som fanns mellan glasverandan och köket före 1996 var förstås sparad och ska komma till heders igen. Så många detaljer att hålla reda på. Trappan ska – hoppas dom – vara klar före midsommar. Och man hade lyckats gräva ner rören som ska till för värmecentralen också. Maken var mycket nöjd med att få se hur det är tänkt.

Annonser

blir det om en stund. Det är fortfarande en vacker vårdag och jag tog kontakt med Äldste. Dom var på ‘familjedag’ hos byggfirman dom anlitar, så jag antar att flickorna fick slå spikar i en bräda eller så, men det var ok att vi tog en tur till ombyggnaden i eftermiddag. Jag sa att vi inte behöver någon förtäring, vi har nyss ätit pasta med skink- och champinjonsås, en av favoriterna, så vi är mätta och glada. Visserligen är golvet i glasverandan inte riktigt klart än, men det skulle ordna sig, tänkte Äldste. Maken och jag brukar titta på ett underligt norskt program där man renoverar hus, ja i regel blir det bara i princip ytterväggarna kvar av det ursprungliga. Det tar alltid knappt en vecka, det drar in en armé av hantverkare och flyttar trappor och kök och badrum och allt möjligt. Och jag tänker att det krävs rätt mycket planering innan man släpar in femton hantverkare av olika slag, målare, snickare, elektriker och rörmokare, som helst inte ska gå i vägen för varandra. Fast en gång hade någon mätt fel på en kökslucka, så då fick en stackars norrman sätta sig i bil och åka till Köping – av alla ställen – där köksluckefabriken tydligen fanns. Här går det inte lika raskt.

när solen skiner, jag tycker det. Fast jag lyckades vakna tre, fyra, fem och sex. Och sen ville maken till badrummet vid sju. När mobilen lät tio i åtta så tryckte jag av signalen och sov vidare till halv nio. Men då satte jag mig upp med ett ryck och nu är det vanlig förmiddag igen. Maken har dessutom fått ta på sig en alldeles ny skjorta, lite bredare ränder (blå och vita) än vanligt, ungefär så mycket omväxling som han uppskattar. Och jag har ju köpt den, så jag tycker den är snygg.

Annars hakade det upp sig redan före frukost. En del av makens problem är att det rätt ofta händer att han inte kommer ihåg en hel mening, som jag säger, utan han frågar om redan där i starten, och det känns som om det inte är någon större idé att säga nånting alls då, och det är tråkigt. Tråkigt är ett alldeles för milt ord, dessutom. Jag hade aldrig planer på att bli trappist, men här sitter jag med tystnaden vilande. Och jag gillar tystnad, men jag gillar enkelt småprat också. Jag vet att om man är ensam, så finns inte alternativet, men vi sitter två tysta personer vid frukostbordet. Alldeles i början, när maken blev sjuk, så var det någon av alla dessa förståsigpåare som sa – ‘du måste se till att inte bli bitter nu’. Nu tror jag inte (man vet väl inte själv kanske) att jag har särskilt bitter läggning, men trött är jag, väldigt trött på den underliga situation vi har. Och jag minns att dom allra första dagarna berättade maken att alltihop var så bisarrt för honom att han låg och funderade på om han kunde krypa ut genom fönstret och bara gå därifrån. Han kunde alltså inte alls resa sig från sängen, men han ville bort från alltihop. Det händer att jag också vill det. Ungefär som hundraåringen som klev ut genom fönstret.