söndag, 5 maj, 2019


kanske inte så ofta, fast oftare än jag skulle vilja, att jag tar slut så här på kvällen. Jag är ju hyfsat styrd av mina rutiner, det har alltid varit så. Jag hade rutiner med barnen också, men självklart bars en del av dessa rutiner av att jag tjatade. Det hände t ex inte alls alltid att alla självklart gick och lade sig i lagom tid för att få en hyfsad morgon nästa dag. Och ungefär så har det fortsatt. Maken har inte enbart trassel med hur och i vilken ordning man hanterar rutingrejor, han har heller inte så vidare värst kläm på att tiden går, försvinner liksom. Så numer får jag tjata på honom att det är dags att gå till badrummet. Det händer ofta att det dyker upp något alldeles väldigt intressant tv-program när det är dags att påbörja badrumsgrejorna, som jag ju dessutom får stå och kolla, annars kan han glömma att man ska ta av sig kläderna innan natten. Och i kväll började han liksom om flera gånger och drog ut på tiden mer och mer. Jag blir obeskrivligt trött, jag vet att han inte kan tänka i flera steg, att han inte kan hålla i minnet att det blir bäst att börja kvällsrutinerna så där tjugo över tio. Det är precis som ibland med barnen, bara en liten stund till, och en liten stund till. Och jag kan inte hoppas på att det ska bli bättre ‘sen’, för det blir det inte.

Annonser

i förmiddags, fast särskilt varmt var det inte, men vi slapp mer snö och det regnade inte förrän vi kommit hem. Och det var ljust och vackert i kyrkan, så tacksam.

Och jag hade ingen färdiglagad söndagsmiddag, men jag stekte ett kilo kycklingfilé med skinka och salvia och lät det hela puttra i kycklingbuljong och sherry, så nu har jag fyra middagar att frysa in. Lysande. Och Tvåan skickade första bilden på deras hovawart, som dom hämtade i dag, lille Mowitz. Han såg lite fundersam ut där han satt på en gräsplätt.