Äldste och jag här nyss. Mycket gällde förstås renoveringsproblemen, vävstolen som ligger nedmonterad på övervåningen t ex. Den är i en storlek, som inte går att få ner genom den nuvarande trappan, om man säger så. Det har sina sidor att vara femte generationen i ett hus, dvs maken, fjärde generationen, har förvisso inte bott stadigvarande där, men dom tre tidigare generationerna har i princip inte slängt nästan nånting. Äldste och svärdottern hade haft en stunds eftertanke över soffan, som ‘alltid’ har stått i vardagsrummet. Jo, förvisso. Sittdynan hade svärmor kompletterat med en rätt usel madrass, som jag tror var köpt på Obs i Rotebro och transporterats hit på svärfars takräcke, inslagen i plast som fladdrade obeskrivligt. Så den var ingen antikvitet. Och resten av soffan skulle behövt renoveras i alla möjliga kanter. Dessutom ska väggen där den stått rivas, och när man tittar sig runt i rummet, så får den inte plats vid fönstren och väggen mot lilla kammaren innanför är absolut för kort. Så det fick betraktas som slutet för den då. Och det kände jag att det inte var läge att informera maken om.

Och själv kände jag ett litet hugg när en mig mer närstående soffa, där min sedan mycket länge döde farbror ritat hus i kanten när han låg för döden, men den fick lov att slängas, då för drygt tio år sedan. Det finns så många val man måste göra.

Annonser