förstås, men jag höll mitt i alltihop på att glömma det här med makens mediciner, jag delar alltid medicin i dosetten på söndagskvällarna. Men nu är det gjort. Och allt är diskat och snart ska jag stoppa kryddlimporna i plastpåsar och vi är beredda att äta frikost vid nio och sen åka till Tvåan strax efter tio. Det är åtminstone målet.
Och jag tittar på girlangerna i taket och den röda löparen på bordet, f ö den sista min mamma vävde. Trots att det knappast blev nån storstädning här är jag alldeles nöjd. Krubban är framställd, utan det lilla Jesusbarnet ännu, krubban som maken köpte första gången han åkte till Israel. Det finns betydligt vackrare krubbor, men just den här är vår. Och i morgon bitti stiger jag upp och läser adventets sista morgonbön.