söndag, 23 december, 2018


förstås, men jag höll mitt i alltihop på att glömma det här med makens mediciner, jag delar alltid medicin i dosetten på söndagskvällarna. Men nu är det gjort. Och allt är diskat och snart ska jag stoppa kryddlimporna i plastpåsar och vi är beredda att äta frikost vid nio och sen åka till Tvåan strax efter tio. Det är åtminstone målet.

Och jag tittar på girlangerna i taket och den röda löparen på bordet, f ö den sista min mamma vävde. Trots att det knappast blev nån storstädning här är jag alldeles nöjd. Krubban är framställd, utan det lilla Jesusbarnet ännu, krubban som maken köpte första gången han åkte till Israel. Det finns betydligt vackrare krubbor, men just den här är vår. Och i morgon bitti stiger jag upp och läser adventets sista morgonbön.

i dag. Maken och jag rasslade oss upp och åt frukost och åkte till närmaste kyrkan, fint att kunna göra det.

Sen åt vi den goda kycklinggrytan i frid och ro, men sen började det att dra ihop sig. Skinkan är klar nu, granen år ihopsatt och pyntad. I mitt barndomshem togs den in kvällen före julafton och ljusen sattes i. Sen pyntades den på julaftons förmiddag, men här gör vi så här.

Och alldeles snart åker spenatpajen in i ugnen och julgardinerna här i köket är bytta med Yngstes bistånd, det är så mycket enklare om man är två. Och askarna, som sakerna låg i är tillbaka på vinden. Jag tycker nästan att jag har koll nu.