fredag, 21 december, 2018


förstås som vanligt, det tar inte paus vare sig med glädje eller sorg för att det är helg. Yngste sms:ade förut en av sina absolut äldsta vänner (dom var hos samma underbara dagmamma) och undrade om dom skulle göra en speciell grej tillsammans och han svarade att tyvärr, det passade inte så bra just nu, för hans metastaser i hjärnan hade vuxit mer nu. Och jag tänker på denna oerhört vänliga och godlynta person, jag visste ju att han haft en kamp med cancer rätt länge, men jag hade hoppats att den där upptäckten som nobelbelönades skulle haft betydelse för honom.

Så jag tänker på hans föräldrar, som jag tyckte mycket om och på hans ganska nyblivna fru, som jag aldrig träffat.

i lådorna och plötsligt kom jag på att vi har ett änglaspel, jag kom rentav ihåg var det fanns också. Det låg ljus bredvid och dom hade brunnit en bit, men det var tydligen länge sen, för dom var rätt gulnade. Men friskt mod – jag satte ihop det och ansåg att det var lite snett, ena klockan hängde för långt ifrån änglarnas pinnar, tyckte jag. Men när maken kom till maten (laxsoppan) så tände jag ljusen på vinst och förlust. Och minsann – änglarna snurrade och pinglade tappert. Och jag hörde dom – det måste väl räknas som bra ändå! Och sen kollade jag i det lilla skåpet med ljus av olika slag och där fanns det ett rejält förråd, så här kan tändas änglaspel. När jag var barn hade vi ett som var väldigt vint, och varenda år försökte pappa förbättra det. Det jag minns bäst var att det var så vackert i taket av skuggorna som snurrade runt.

hemma hos oss. Jag är så tacksam, livets olika faser har sin charm. Och jag är tacksam för det som var, men just nu är jag lättad över att inte bygga pepparkakshus alls. Och jag var på coop vid åtta, alldeles lagom tid. Fast det var en oväntat lång kassakö, det visade sig bero på att kvinnan längst fram hade råkat i dispyt med killen i kassan. Hon ansåg sig ha fått för lite pengar tillbaka och gav sig inte. Rätt snart dök det upp en coop-kvinna och öppnade en annan kassa, som vi andra raskt formerade oss i kö till. Och jag skulle nog ha hållit en femma på att killen i kassan hade gjort rätt. Eftersom det saknades en grej i sortimentet, så kunde jag inte göra den där överraskningen jag tänkt mig, och det går också bra.

Vi hade en rätt lång frukost med Yngste, men nu är han på väg till större staden för att köpa sina julklappar, årets mörkaste dag, nu vänder det. Och i morgon ska han tydligen hjälpa sin bror att bära ut frysboxen, som makens mormor skaffade 1954 eller så, den fungerar visserligen men är inte miljövänlig alls. Dessutom står den på övervåningen, hur i all världen dom nu fick upp den för den branta och smala trappan. Så jag hoppas att bröderna får ut den utan att skada sig.