söndag, 16 december, 2018


jag köpte till maken blev en succé. Han har varit väldigt nöjd med det. När han vill ut och sätta sig på den inglasade, så brer jag ut det i stolen och när han sen reser sig och går in, så plockar jag in skinnet. Nästa söndagskväll kommer jag ju att ställa vår traditionella plastgran – ja, tradition hos oss sen 2008 – på inglasade balkongen, så då får han göra ett naturligt uppehåll i sittandet.

Och kanske lyckas jag ordna dottersönernas julklappar i morgon. Jag har inte så vidare framförhållning, och jag kan bara hoppas att det ordnar sig. Med anledning av förmiddagens gäst har jag satt mobilen på väckning iaf. Där är förhoppningen att hinna köpa potatis på coop innan gästen kommer. Och kanske får jag till saffransfudge och saffransmuffins i morgon. Man har planer ibland.

fortsatte falla hela dagen, så nu när jag tittade ut var bilen alldeles snötäckt. Ja ja, jag vet att det är den årstiden, men jag blir ändå trött.

Annars har det varit en bra dag, det mesta medräknat. Det var fint i kyrkan, en liten flicka döptes i Högmässan, en ganska stor familj omgav henne och så alla vi andra. Och sen åkte vi hem och maken vilade lite och jag kokade potatis. Middagen var god och friden rådde i princip. När jag stod och skalade potatisen ringde en vän, som ville komma och hälsa på maken i morgon, och jag sa förstås att han är så välkommen. Jag hade planerat att skura badrummet, men det kan jag förstås göra på eftermiddagen.

Och Äldste lyckades leta igenom många papper och hittade registreringsbeviset till den där traktorn han numer är lycklig ägare till. Ibland finner man det man söker.

lyckad, om man säger så. För efter fyra blev det inte mycket sömn för min del. Både kroppen och själen värkte, för kroppens del var det mest skulderbladen och det är lite trist när man vill ligga på sidan. Och själen? Nja, där var det kanske mer svårdefinierat. Jag fastnade på två saker jag läste i går, dels ett fint stycke om hur man använder sin adventstid till förberedelse och fördjupning, klokt och bra skrivet. Men där jag är i livet, så träffade det mig hårt. För jag minns med stor saknad när livet var så ordnat att jag kunde få hjälp att se klarare vad som var fel och hur det kunde rätas upp igen. Numer har jag ingen som jag litar på så att jag är beredd att lägga upp min arma själ till beskådande. Och det andra var ett annat stycke, författat av någon som en gång stod mig nära, och som nu skrev om hur man ska hantera dom som tycker annorlunda än man själv. Och det skavde rätt betydligt. Men det är klart att det säkert är fint att få bekräftelse av nya människor, att vara uppburen. Vad vet jag.

Men nu är det en ny dag att gå ut i. Dis och dimma och jag inser att bilen antagligen måste skrapas innan det blir någon färd till kyrkan. Och jag är mycket tacksam att det fanns en lagad söndagsmiddag i frysen. Och jag har satt etiketter på dotterdöttrarnas paket, som jag ska posta när vi är på hemväg från kyrkan.