blev det här i dag. Maken hoppade rentav nyheterna halv åtta, och det får väl räknas som famous first times, liksom. Han ville till varje pris, omedelbart, höra Bachs Franska sviter, cembalo, och då får han väl göra det. Jag tror att det är drygt en timme. Han är väldigt nöjd och sitter och gnolar med bitvis. Tyvärr gnolar inte jag. Men jag inser att det betyder så mycket för honom. Vi har haft en diskussion här under hösten, där han vill skaffa en skivspelare, och jag tog upp frågan med Äldste häromsistens, och han sa – och det är alldeles så – att det är ett stort problem med det där, nämligen att maken på något sätt tror att om vi skaffade en skivspelare, så skulle han kunna hantera den själv. Det är verkligen inte praktiskt möjligt med tanke på hans olika handikapp. Så jag avskriver det projektet, tänker jag. Jag behöver inte mer saker att hantera, och faktum är att det finns en hart när oändlig – eller iaf stor – samling cd att välja på. Men jag orkar kanske inte att ha timmar med musik runt mig varenda dag. Det anser maken beror på min bristande musikalitet. Så kan det vara. Det kan också vara så att jag har ett större behov av tystnad.