mot natt. Vi har varit sociala i över fem timmar, det var väldigt trevligt och välordnat, förstås. När vi kom fram till morföräldragården, så höll svärdottern just på och lade sista handen vid dukningen inne i salen, som man säger. Dom har verkligen städat och röjt en hel del redan, det var så hemtrevligt och fint. Sen är det en annan sak att renoveringsbehovet är massivt, men vi kunde ha ett fint kaffe iaf. Och för svärdotterns föräldrar och ena brors familj, så var det i princip första besöket i det som ska bli det nya hemmet. Det verkade som om dom tyckte att det hade potential. Det är trots allt en glädje att kunna sitta där igen, så många fester vi har varit med på där, och för maken hela hans barndom. Och dom fick tips på en kompetent arkitekt, hoppas det kan lösa en del problem.

Sen åkte vi till nuvarande boendet, där vi fick kvällsmat, älggryta, väldigt god. Men maken är rätt trött nu, och det förstår jag. Förutom att det rent fysiskt har varit rätt ansträngande för honom – och han ville verkligen gå runt på nedervåningen, men det har sitt pris att ta sig över trösklar och så – så var det självklart också en känslomässig resa.