kan man säga. Först ringde Äldsta och berättade att hon fått en operationstid på torsdag, ett återbud, annars hade hon fått besked om februari. Och lite orolig blir jag, en operation är inte alltid helt okomplicerad, så mammahjärtat klappade lite extra där. Och så kom det ett sms från Yngste att deras katt är jättesjuk och kommer att dö när som helst, sorg där.
Och sen åkte vi till julbord, gott och vällagat och trevligt. Mycket folk, varmt och rätt trångt, men jag bad en nära vän att ta plats till oss. Bra så långt. Sen var det nästan slut, när en av medätarna reste sig upp och läste en lång dikt, som han inte kunde läsa riktigt innantill från pappret, puh, och sen ville han spela ett pianostycke. Och jag fasade redan innan, för han spelar hellre än bra, om man säger så. Att det kan vara svårt att spela pedal på orgel fattar jag, och kan man inte ska man kanske inte göra det, men nu var det piano. Två egna händer att hålla reda på och det gick inte så vidare, det heller. Och i lokalen satt det åtminstone fem personer, som skulle gjort det bättre. Om han hade spelat Rachmanninov hade jag kommat tro att det skulle låta så där, men nu råkade till och med jag kunna stycket. Det var en pärs. Och hans, till mycket mogen ålder komna, flickvän strålade efteråt och sa – ‘så fint’, så där finns inget omdöme att hoppas på heller. Men nu är vi hemma.