som inte alltid lyckas, den tär. Tyvärr. Alla dessa incidenter, som var för sig är alldeles betydelselösa, kopplas ihop i mitt huvud. Som i dag, när maken gav sig iväg mot den icke använda parkeringsplatsen, han fick alltså gå längre, det var först när jag tittade lite osäkert hur jag skulle få in bilen (det var rätt fullt där), men folk fikade i stället för att gå direkt till parkeringen, så det gick bra. Men makens motivering var att han bara hört att jag sagt ‘parkeringen’. Det är ganska vanligt att han tappar sista biten av meningen, i sht om han är lite trött, men det är väldigt svårt att veta det. Säger jag ‘parkeringen vid sockenstugan’, så är det inte klart för mig att han inte hör det. Så jag jagade upp mig. Tyvärr.

Sen när vi kom hem, så hjälpte jag honom ur bilen och uppför dom fem trappstegen och öppnade ytterdörren. Sen brukar han ensam gå genom ingångshallen till baksidan där hissen finns, under tiden som jag kör och parkerar bilen. Just den här gången hade inte den automatiska dörröppnaren, som finns bredvid hissen, fungerat men det hade kommit en dam och öppnat dörren för honom och tryckt ner hissen och erbjudit sig att åka upp med honom. Och det är ju väldigt vänligt av folk att göra det, det har hänt nån annan gång också. Fast när jag då kommer och han inte alls finns där jag förväntar mig att han ska stå, så blir det inte bra. Och jag undrar om dessa välvilliga människor verkligen tror att han är ute på egna äventyr.

Och särskilt nyttigt för mitt blodtryck är det inte. Eller iaf inte för mitt mående i lite vidare mening.