november 2018


har ju nån gång sagt att man alltid ska ha en liten flaska cava eller så i kylskåpet, det kan alltid dyka upp något man behöver fira. Så det har jag. Alltid beredd alltså. Och i kväll, när jag kom hem från bibelstudiet, så öppnade jag den lilla flaskan och maken fick ett halvt glas – han får ju pga sin medicinering inte dricka särskilt mycket alkohol – och jag har konsumerat resten.

Och det har varit en fin kväll, vänliga och fina människor, tacksam för dom. Och jag är obeskrivligt tacksam över dagen, att vi tog oss igenom. Jag vet att för Äldste är det sannerligen som Churchill sa – ‘this is not the end, this is not even the beginning of the end, but it might be the end of the beginning’. Så ungefär.

nyss. Äldste tittade upp och vi tog en mugg extra och en morotskaka med glasyr, dagen till ära. Det råkar vara makens mormors namnsdag och likaså äldsta sondotterns, så det får väl räknas som familjehögtid hädanefter. Och Äldste var så glad och tacksam och gladdes över att kunna ta hand om fastigheten och skogen på det sätt som blir bra. Fast nu gäller det förstås att jaga upp hantverkare av olika slag, också en upplevelse.

Och vi har förstås funderat över det märkliga faktum att varenda gång vi haft sammanträffanden med släktingarna, så har det dykt upp sura kommentarer. Nu slipper vi det. Jag kan också tänka att även för dom borde dagen ha varit en lättnad och trots allt gick dom därifrån med var sin rejäl påse pengar och det var ju, så vitt jag förstår, deras önskan redan för ett år sedan. Att dom inte alls kan se ett värde i att familjen behåller detta kära ställe är förstås lite besynnerligt för mig, men alla har rätt att se saken på sitt sätt.

är alla papper underskrivna, nästan iaf. Och makens kusiner har fått alla sina pengar, maken äger under ca tio dagar halva morföräldrahemmet – innan lagfarten är klar och vi kan överföra den delen mot s k vederlag till Äldste. Det är förstås en mindre sak kvar, den kommande deklarationen för avlidne morbrodern och avslutet där, men det stora problemet är ändå löst. Lättnaden här och nu är stor, men självklart kunde det inte ske utan sura miner. Och jag var rätt lättad över att jag hade ordnat det här med ena gravrätten, för självklart blev det gnäll och det. Och jag blir irriterad när någon säger – ‘men jag vill!’, jag känner mig som när man har en treåring framför sig.

Och slutet blev rätt bisarrt. Vi skulle adressändra hos Skatteverket, en trappa ner från lokalen vi skrev alla pappren i, och där var det ju alla dessa människor som talar arabiska, som hade nummerlappar och väntade. Ett tag undrade jag om vår enkla adressändring skulle hinnas med före lunchstängningen, men det gick. Fast vi stod där – maken satt – i tjugo minuter och tittade på kusinernas ryggar, inte minsta försök till samtal från deras sida. Ja ja.

Men det är klart.

ser ut på olika sätt i olika situationer, förstås. Jag har tvättat håret inför morgondagen, jag planerar att använda mina ganska nyinköpta vinterbyxor (svarta med röd avrutning) och en snygg kofta, svart med mörkröda rosor, och så min snygga svarta vinterjacka med fuskpälskant. Ska man bege sig till en konfliktfylld tillställning, så känns det bättre att vara proper. Fast jag tänker efter vad jag ska ha på mig varenda kväll inför dagen som kommer, inte så mycket spontanitet, nej.

Och Äldste kom hit och fick en eller annan enkel macka. Vi hann förstås reflektera över den gemensamma historien, alla dessa nålstick som har utdelats under åren, gnället över att ‘vi’ borde ha mera kommunikation. Men för all del, nog har väl den som önskar mer kommunikation en egen mobil och en egen dator? Och jag har aldrig vägrat svara på mail, så vitt jag minns. Och jag har erfarenhet av rätt många år med samägande med min ena halvbror, och det var aldrig några problem. Jag tänker också att den som klagar över att vi aldrig träffats, och som i nästa andetag konstaterade att ‘ni bjöd ju varje år till Jul’, ja, vi gjorde liksom det, och vi bjöd när döttrarna och Äldste gifte sig, och så vitt jag minns var vi bjudna tillbaka en gång, för rätt många år sen. I rest my case. Men nu kan vi nog gå åt var sitt håll i frid. Men roligt är det inte helt.

som behövs i detta samhälle, som nyss påstods skulle bli papperslöst. Äldste svängde förbi här med papper som behövde skrivas under redan i dag, han skulle sen kasta sig till sin bank som ligger naturskönt en bit bort. Han hade dessutom råkat hamna i ett lätt kaos på arbetsplatsen, det händer att unga människor med andra livserfarenheter, om man säger så, uppfattar det som naturligt att slåss på allvar. Det där mångkulturella samhället är komplicerat.

Eftersom Äldste dessutom är en ansvarstagande samhällsmedborgare, så dyker han in här under kvällen för att få en macka innan den lokala demokratin kräver sitt. Och jag minns, inte precis med saknad, min egen insats i det kommunala, då när man hade budgetmöte i november. Dom första åren startade vi dessutom på kvällstid och höll nåt år på till efter midnatt. Fullmäktiges ordförande tillhörde lyckligtvis dom människor som piggnade till allteftersom kvällen led och kunde alldeles problemfritt hålla reda på alla papper och voteringspropositioner, annars hade kvällen blivit morgon.

och det är så pass kallt och så pass fuktigt att det far små iskristaller i solskenet, vackert.

Och jag tog en liten sovmorgon i morse, jag somnade om när maken varit i badrummet, och när jag sen vaknade i lagom tid var det väldigt skönt att ligga kvar en liten stund under det varma täcket. Fast jag inser att med den här kylan, så måste jag kalkylera tio minuter extra i morgon bitti för att få bilens rutor rimliga. Och jag är redan lite stressad. Men om ett dygn är det klart, åtminstone så pass att vi kan säga hej då till övriga släktingar. Det har blivit målet, och visst är det sorgligt, men ibland blir det så. Jag anser att vi hanterat situationen hederligt, och att vi försökt behålla goda relationer, men it takes two to tango, och ömsesidigheten har inte varit påfallande. Flera års gnäll och misstänksamhet går mot slut nu. Jag känner fortfarande att människor som länge sagt – ‘jag kräver respekt’, dom har tappat den i min värld. Det blir inte precis bättre av att stå och säga till Äldste – ‘jag är äldre än du, så jag kräver respekt’ (där fanns det åtminstone en motivering påhakad), och jag förstår väl att min omedelbara replik – ‘men jag är äldre än du, var är respekten där?’ inte piggade upp stämningen där i somras. Bara bilen startar i morgon. Sen ska jag ringa verkstaden.

kan slå till. Jag kom ihåg att göra limpdegen och lägga i formarna. Sen glömde jag dom och kom inte ihåg dom förrän en och en halv timme efter det att jag skulle satt på ugnen, men det gick bra. Sen glömde jag igen när klockan ringde att dom var klara, så dom fick nog en kvart extra gräddning, men det gick också bra.

Sen läste jag en så fin dikt i en dödsannons (min hobby på helgerna, som bekant) –

Kan du lämna alltsammans
då dagen kommer?
Dina ostädade lådor?
Skräpet på vinden?
Halvgjorda handarbeten?
Ja – gärna

Svårare blir det kanske med dahliorna,
som inte hunnit blomma än,
plommonen, som inte är mogna
barnen, ljuvligheternas ljuvlighet.

Men sin kärlek tar man alltid med sig,
vart man än går.
Min bär jag som en lykta genom mörkret.    /V Renvall.

nu, inte bara till Jul eller ens till vintersolståndet, även om bådadera är efterlängtade. Tisdag. Och det är väldigt snart det är tisdag. Äldste ringde nyss, han hade jagat i går, någon annan hade skjutit ett rådjur som skytten själv inte ville ha, så det blir mer rådjursstek hos Äldste. Men dessutom hade Äldste och svärdottern börjat lite på det gigantiska städprojektet. Han sa att dom bjuder in grannarna – dom blivande – på kaffe på lördag, för som han sa, ‘sen lär det dröja innan det är i skick att ta in folk där’. Och jag gissar att både han och jag tänker på alla dessa gånger som det varit kalas av olika slag där, måtte det snart vara dags igen. Och jag tänker förstås också på makens mormor, som vid tillfälle cyklade dom 17 kilometerna till Systemet här och köpte champagne, när avhållna bekanta hade förlovat sig. Man hade sinne för både fest och vardag. Och alla dessa människor med olika bekymmer, som suttit på stolen bredvid spisen och på olika sätt fått hjälp. Makens mormor var en kraftkvinna, änka i nästan sextio år. Och någonstans kan jag inte låta bli att undra vad hon hade tänkt om barnbarnens sätt att hantera detta. Men var och en vandrar enligt sin egen vanskliga bestämmelse, som det heter i Mumintrollen. Men aldrig var han så tyst, som när han gick förbi en filifjonkas hus, vill jag minnas att fortsättningen var.

blev det, bara lite snabba halvvakna perioder, men jag somnade igen, och maken sov i princip hela natten. Dessutom skiner solen. Men jag såg på väderappen att det antas bli -8° på onsdag. Och bilen trasslade lite igen, när jag skulle starta. Problemet är alltså inte löst alls. Och jag måste verkligen ha bilen på tisdag, men jag ringer ändå till verkstaden i morgon.

Nu är det förmodligen dags att ta in olivträdet till inglasade balkongen. Kanske klarar det vintern, men jag läste nånstans att man ska beskära på våren, så jag avvaktar väl lite med det.

Och i kyrkan i dag träffade jag vår juridiske rådgivare, som gav oss hopp där i somras. Han frågade hur det går, och jag sa att vi hoppas det blir klart nu på tisdag. Han såg glad ut över det och berättade att han åkt förbi och tyckte det låg så fint. Det gör det också, men det är klart att jag också tänker på allt som måste göras, det är inte alls läge att flytta in direkt s a s. Först ny värme, sen ska köket göras om – inte sån där renovering som folk gör vart femte år, utan på riktigt, och så måste det till en ny trappa till övervåningen. Ja ja, en del att pyssla med.

det där med handskarna. Jag klagade min nöd på fb också och en from bekant svarade att man ska be S Antonius av Padua om hjälp för borttappade saker. Nog tänkte jag att han säkert har mer angelägna önskemål att hantera, men hur som. Plötsligt kom jag på att jag inte satt på kapuschongen på röda vinterjackan och den hade jag inte sett heller i lådorna jag letat igenom. Så jag tog en vända till. I den ordentligt hopvikta kapuschongen låg handskarna! Och ett par randiga vantar, som jag lite vagt hunnit sakna.

Och jag hann klicka hem ett par handskar – till reapris f ö – innan jag hittade dom riktiga, men då har jag ju ett par att tappa bort nästa år.

Lysande – så S Antonius gjorde ett bra jobb där!

« Föregående sidaNästa sida »