gör man förstås på olika sätt. Jag ringde i morse till hjälpmedelsmänniskan, dvs det nummer som angavs efter visst letande på kommunens hemsida. Efter ett antal upptagna försök kom jag fram till hemtjänsten, en kvinna där som skulle vidarebefordra mitt önskemål, och självklart skulle hon ha alla detaljer inkl makens personnummer. Nåja, efter nån timme ringde man upp och jag fick självklart dra allt igen. Och jo då, vi skulle få en ny sits. Tackar. Och när passade det oss att hon kom? och jag sa att jag kunde hämta den, men det gick inte, hon var tvungen att personligen montera den. Jag antar att vi närmar oss den amerikanska situationen, där man kan bli stämd om nånting går fel. Men lite bisarrt är det, för jag har monterat dessa sitsar sen 2005. Dessutom tar vi med oss den när vi åker bort en vecka på sommaren. Och just när hon ringde stod jag mitt i klippandet och duschandet av maken, så hon ska komma vid två i eftermiddag. Och jag greps av nån sorts panik att hyllan bredvid handfatet är dammig och förmodligen en del annat också. Maken säger att jag är lite fånig, och han har nog rätt.
november 30, 2018
november 30, 2018 at 3:26 e m
Undrar jag, om hyllan var dammig när hon väl kom? 🙂
november 30, 2018 at 3:31 e m
Jo, det var den. Det är fyra hyllplan och jag orkade inte plocka ihop alltihop, men faktiskt – jag tror inte hon noterade det 🙂
november 30, 2018 at 6:15 e m
Skulle väl inte tro det!
november 30, 2018 at 7:13 e m
Nä. Det är bara jag som grips av stress i såna lägen…
december 1, 2018 at 7:31 e m
Man ska lyssna på sin make….
december 1, 2018 at 7:34 e m
Det ligger en del i det. Han har alltid haft en avslappnad inställning till sånt, något av dom första åren vi var gifta grät jag för att alla grannar hade julgardiner, men inte vi. Han var så oerhört obekymrad att det faktiskt hjälpte.