den senaste låneboken, Olive Kitteridge av Elizabeth Strout, väldigt välskriven och jag kan visst förstå att hon fått priser för den och att den blivit en HBO-serie (som jag inte sett), men nu med bara femtio sidor kvar är jag inte säker på att jag läser ut den. Noga räknat tycker jag att den är deprimerande, och jo jag vet att livet inte är hejsan hela tiden, men jag känner att det räcker för mig nu. Och mina vana trogen har jag läst dom tre sista sidorna också, och inte ens dom piggade upp mig. Om jag hinner efter limpbakandet i morgon kan det hända att jag lämnar tillbaka böckerna. Det är nödvändigt att läsa, jag är så tacksam att jag kan gå till biblioteket och låna nya böcker, men jag orkar inte riktigt med för mycket mörker och depressivitet eller mycket våld. Där går många nya deckare bort.

Samtidigt sitter jag här och är fortfarande så tacksam över att det gångna årets problem nu är över. Då, för drygt ett år sen, kom ju makens kusiner med sina krav på försäljning av den gemensamägda egendomen. Dom visste ju mycket väl att Äldste ville köpa, men just då var han i den situationen att han var i slutet av en kompletterande utbildning och alltså inte hade nån anställning, alltså klara svårigheter att få lån. Och sen har vi segat och segat, för vår del såg vi det som rätt enkelt att vi hade kunnat avsluta det hela före midsommar, men nu är det iaf klart, med ungefär samma slutresultat som dom hade nått då, men det skulle dras ut på det hela ändå.