torsdag, 29 november, 2018


den senaste låneboken, Olive Kitteridge av Elizabeth Strout, väldigt välskriven och jag kan visst förstå att hon fått priser för den och att den blivit en HBO-serie (som jag inte sett), men nu med bara femtio sidor kvar är jag inte säker på att jag läser ut den. Noga räknat tycker jag att den är deprimerande, och jo jag vet att livet inte är hejsan hela tiden, men jag känner att det räcker för mig nu. Och mina vana trogen har jag läst dom tre sista sidorna också, och inte ens dom piggade upp mig. Om jag hinner efter limpbakandet i morgon kan det hända att jag lämnar tillbaka böckerna. Det är nödvändigt att läsa, jag är så tacksam att jag kan gå till biblioteket och låna nya böcker, men jag orkar inte riktigt med för mycket mörker och depressivitet eller mycket våld. Där går många nya deckare bort.

Samtidigt sitter jag här och är fortfarande så tacksam över att det gångna årets problem nu är över. Då, för drygt ett år sen, kom ju makens kusiner med sina krav på försäljning av den gemensamägda egendomen. Dom visste ju mycket väl att Äldste ville köpa, men just då var han i den situationen att han var i slutet av en kompletterande utbildning och alltså inte hade nån anställning, alltså klara svårigheter att få lån. Och sen har vi segat och segat, för vår del såg vi det som rätt enkelt att vi hade kunnat avsluta det hela före midsommar, men nu är det iaf klart, med ungefär samma slutresultat som dom hade nått då, men det skulle dras ut på det hela ändå.

och det kändes som en väldigt självklar maträtt i dag. Det är november, mörkt i princip hela dagen, det är råkallt och inte så särskilt tjosan. Men ärtsoppa är rätt gott och det är väldigt rustik mat.

Och jag lyckades få tag på affären med skinkan, så nu är det också klart, jag hämtar den nästa lördag för insaltning. Tvåan och jag försökte entusiasmera dom andra för trisslotter som julklapp, men Yngste var emot redan förra året. Han förklarade att om fantasin tryter tar han hellre choklad. Ok.

Och jag somnade om lite i morse, det var skönt att få mer sömn. Annars tänker jag på en bekant, som klagade på att hon sover så länge på dagarna. Hon har iofs väckarklocka, som ringer vid sju, men den stänger hon av och somnar om. Varenda dag. En lösning kunde vara att ställa den på åtta eller för all del på halv nio, och sen verkligen gå upp när den ringer. Men nej, hon har alltid haft väckarklockan på sju.

när jag var ute. Men det ska bli regn senare, vi får se. Men jag har köpt dom traditionella vita julstjärnorna till köksfönstret, kanske går det bättre i år. Förra året dog den ena väldigt raskt. Och jag köpte en ny miniflaska cava, om det skulle dyka upp nåt nytt firningsämne.

Min lilla lista på saker att göra i dag börjar jag också att jobba av. Bilen ska lämnas in  – igen – på måndag, kanske blir det rätt den här gången. Sen lyckades jag inte med kommunen. Maken har en sån där förhöjd toasits, och den början nu se lite ofräsch ut, trots mina tappra försök att hålla den bländande. Och noga räknat har han haft den sen 2005, så jag tänker att man kanske kunde få en ny. Det var inte helt lätt att hitta ett telefonnummer på kommunens hemsida, det stod att man skulle kontakta hjälpmedelsmänniskan, men det var inte alls lätt att hitta numret. Och hon har telefontid 8-9 vardagar, och det var förstås upptaget i morse. Men det kommer fler morgnar. Och skinkan har jag inte heller lyckats beställa än, jag vet att dom svarar inte precis första gången man ringer.

Och så känner jag att man ska hjälpa till, om man nu kan. Vi hade flera år ett fadderbarn i Gambia, men hon har nu gått ut skolan, så jag tänker skaffa ett nytt, den här gången i skolan i Betlehem, som drivs av Svenska Jerusalemsföreningen. Numer antar man också pojkar, men det var från början en skola för flickor, väldigt viktigt. Så jag har kontaktat föreningen.