att sömnen skulle bli bra, men där i går kväll var det väldigt svårt att somna. Inte så konstigt kanske, har man laddat mentalt för nånting, så är det svårt att bara stänga av.

Men jag vaknade i god tid i morse och maken hade varit uppe i badrummet halv sex, så jag räknade med att han skulle kunna sova över mitt handlande. Det var -7° ute, men inte alls halt, så det gick väldigt bra att cykla. Fast när jag kom till maxi hade man nån sorts uppdatering på scanningen, så det kunde man inte använda i dag. Då var jag ännu gladare att jag var tidigt ute, så köerna var minimala. Det kom förstås två stackars människor med två grejor var efter mig, så dom fick gå före mitt gigantiska varuberg. Jag köpte dessutom två stekpannor, en mindre och en lite större. Dom vi haft ett tag (alltså väldigt länge) har sett nötta ut ett bra tag, men jag har inte kunnat bestämma mig. Nu körde jag på Fiskars med rostfritt handtag, jag har aldrig haft en stekpanna man har kunnat sätta in i ugnen.

Och jag pratade i går med en annan kvinna, änka sen något år, och hon klarar inte heller gärna det där rejset vid halv elva eller så på maxi. Jag förstår att många ser det som en paraktivitet, och det kan förstås vara bra att hjälpas åt att bära, men sen träffar man andra par och blockerar gångarna effektivt. Nu tror jag iofs inte att maken och jag, även om han varit frisk, skulle sett det som en gemensam aktivitet. Det fanns visst tillfällen då han handlade, så det var inte så att jag alltid gjorde det, men den här påminnelsen att jag aldrig kan handla med någon blir så larvigt sorglig när jag så tydligt konfronteras med andras livsmönster. Och alltid kan man någonstans höra repliken – ‘ja, det viktigaste är ju att man är frisk’. Jovisst, och om man nu inte är det?