tisdag, 27 november, 2018


en liten känsla av osäkerhet, det här när jag lämnar maken för knappt två timmar. Jag är ganska övertygad om att det går bra, han sitter i sin favoritfåtölj, han har remoterna bredvid sig och han kan gå till badrummet helt på egen hand. Men det är ändå alltid en liten känsla av osäkerhet. Samtidigt måste jag ju då och då lämna hemmet, jag måste handla t ex och jag kanske inte måste, men det är ändå en bra paus för mig ibland. Och det gick bra i dag också, tacksam för det.

Samtidigt kan jag se hur uttröttad han var när det var dags för honom att lägga sig, han var helt slut. Nu får han vila till lördag, när vi åker till Tvåan och gratulerar äldsta barnbarnet, vi ska rentav äta lunch där. Han som alltid varit så social blir numer rätt utpumpad av sociala sammanhang i allmänhet, det kräver uppladdning och sen vila, och dagens aktivitet var lite över det vanliga.

har ju nån gång sagt att man alltid ska ha en liten flaska cava eller så i kylskåpet, det kan alltid dyka upp något man behöver fira. Så det har jag. Alltid beredd alltså. Och i kväll, när jag kom hem från bibelstudiet, så öppnade jag den lilla flaskan och maken fick ett halvt glas – han får ju pga sin medicinering inte dricka särskilt mycket alkohol – och jag har konsumerat resten.

Och det har varit en fin kväll, vänliga och fina människor, tacksam för dom. Och jag är obeskrivligt tacksam över dagen, att vi tog oss igenom. Jag vet att för Äldste är det sannerligen som Churchill sa – ‘this is not the end, this is not even the beginning of the end, but it might be the end of the beginning’. Så ungefär.

nyss. Äldste tittade upp och vi tog en mugg extra och en morotskaka med glasyr, dagen till ära. Det råkar vara makens mormors namnsdag och likaså äldsta sondotterns, så det får väl räknas som familjehögtid hädanefter. Och Äldste var så glad och tacksam och gladdes över att kunna ta hand om fastigheten och skogen på det sätt som blir bra. Fast nu gäller det förstås att jaga upp hantverkare av olika slag, också en upplevelse.

Och vi har förstås funderat över det märkliga faktum att varenda gång vi haft sammanträffanden med släktingarna, så har det dykt upp sura kommentarer. Nu slipper vi det. Jag kan också tänka att även för dom borde dagen ha varit en lättnad och trots allt gick dom därifrån med var sin rejäl påse pengar och det var ju, så vitt jag förstår, deras önskan redan för ett år sedan. Att dom inte alls kan se ett värde i att familjen behåller detta kära ställe är förstås lite besynnerligt för mig, men alla har rätt att se saken på sitt sätt.

är alla papper underskrivna, nästan iaf. Och makens kusiner har fått alla sina pengar, maken äger under ca tio dagar halva morföräldrahemmet – innan lagfarten är klar och vi kan överföra den delen mot s k vederlag till Äldste. Det är förstås en mindre sak kvar, den kommande deklarationen för avlidne morbrodern och avslutet där, men det stora problemet är ändå löst. Lättnaden här och nu är stor, men självklart kunde det inte ske utan sura miner. Och jag var rätt lättad över att jag hade ordnat det här med ena gravrätten, för självklart blev det gnäll och det. Och jag blir irriterad när någon säger – ‘men jag vill!’, jag känner mig som när man har en treåring framför sig.

Och slutet blev rätt bisarrt. Vi skulle adressändra hos Skatteverket, en trappa ner från lokalen vi skrev alla pappren i, och där var det ju alla dessa människor som talar arabiska, som hade nummerlappar och väntade. Ett tag undrade jag om vår enkla adressändring skulle hinnas med före lunchstängningen, men det gick. Fast vi stod där – maken satt – i tjugo minuter och tittade på kusinernas ryggar, inte minsta försök till samtal från deras sida. Ja ja.

Men det är klart.