måndag, 26 november, 2018


ser ut på olika sätt i olika situationer, förstås. Jag har tvättat håret inför morgondagen, jag planerar att använda mina ganska nyinköpta vinterbyxor (svarta med röd avrutning) och en snygg kofta, svart med mörkröda rosor, och så min snygga svarta vinterjacka med fuskpälskant. Ska man bege sig till en konfliktfylld tillställning, så känns det bättre att vara proper. Fast jag tänker efter vad jag ska ha på mig varenda kväll inför dagen som kommer, inte så mycket spontanitet, nej.

Och Äldste kom hit och fick en eller annan enkel macka. Vi hann förstås reflektera över den gemensamma historien, alla dessa nålstick som har utdelats under åren, gnället över att ‘vi’ borde ha mera kommunikation. Men för all del, nog har väl den som önskar mer kommunikation en egen mobil och en egen dator? Och jag har aldrig vägrat svara på mail, så vitt jag minns. Och jag har erfarenhet av rätt många år med samägande med min ena halvbror, och det var aldrig några problem. Jag tänker också att den som klagar över att vi aldrig träffats, och som i nästa andetag konstaterade att ‘ni bjöd ju varje år till Jul’, ja, vi gjorde liksom det, och vi bjöd när döttrarna och Äldste gifte sig, och så vitt jag minns var vi bjudna tillbaka en gång, för rätt många år sen. I rest my case. Men nu kan vi nog gå åt var sitt håll i frid. Men roligt är det inte helt.

som behövs i detta samhälle, som nyss påstods skulle bli papperslöst. Äldste svängde förbi här med papper som behövde skrivas under redan i dag, han skulle sen kasta sig till sin bank som ligger naturskönt en bit bort. Han hade dessutom råkat hamna i ett lätt kaos på arbetsplatsen, det händer att unga människor med andra livserfarenheter, om man säger så, uppfattar det som naturligt att slåss på allvar. Det där mångkulturella samhället är komplicerat.

Eftersom Äldste dessutom är en ansvarstagande samhällsmedborgare, så dyker han in här under kvällen för att få en macka innan den lokala demokratin kräver sitt. Och jag minns, inte precis med saknad, min egen insats i det kommunala, då när man hade budgetmöte i november. Dom första åren startade vi dessutom på kvällstid och höll nåt år på till efter midnatt. Fullmäktiges ordförande tillhörde lyckligtvis dom människor som piggnade till allteftersom kvällen led och kunde alldeles problemfritt hålla reda på alla papper och voteringspropositioner, annars hade kvällen blivit morgon.

och det är så pass kallt och så pass fuktigt att det far små iskristaller i solskenet, vackert.

Och jag tog en liten sovmorgon i morse, jag somnade om när maken varit i badrummet, och när jag sen vaknade i lagom tid var det väldigt skönt att ligga kvar en liten stund under det varma täcket. Fast jag inser att med den här kylan, så måste jag kalkylera tio minuter extra i morgon bitti för att få bilens rutor rimliga. Och jag är redan lite stressad. Men om ett dygn är det klart, åtminstone så pass att vi kan säga hej då till övriga släktingar. Det har blivit målet, och visst är det sorgligt, men ibland blir det så. Jag anser att vi hanterat situationen hederligt, och att vi försökt behålla goda relationer, men it takes two to tango, och ömsesidigheten har inte varit påfallande. Flera års gnäll och misstänksamhet går mot slut nu. Jag känner fortfarande att människor som länge sagt – ‘jag kräver respekt’, dom har tappat den i min värld. Det blir inte precis bättre av att stå och säga till Äldste – ‘jag är äldre än du, så jag kräver respekt’ (där fanns det åtminstone en motivering påhakad), och jag förstår väl att min omedelbara replik – ‘men jag är äldre än du, var är respekten där?’ inte piggade upp stämningen där i somras. Bara bilen startar i morgon. Sen ska jag ringa verkstaden.