nu, inte bara till Jul eller ens till vintersolståndet, även om bådadera är efterlängtade. Tisdag. Och det är väldigt snart det är tisdag. Äldste ringde nyss, han hade jagat i går, någon annan hade skjutit ett rådjur som skytten själv inte ville ha, så det blir mer rådjursstek hos Äldste. Men dessutom hade Äldste och svärdottern börjat lite på det gigantiska städprojektet. Han sa att dom bjuder in grannarna – dom blivande – på kaffe på lördag, för som han sa, ‘sen lär det dröja innan det är i skick att ta in folk där’. Och jag gissar att både han och jag tänker på alla dessa gånger som det varit kalas av olika slag där, måtte det snart vara dags igen. Och jag tänker förstås också på makens mormor, som vid tillfälle cyklade dom 17 kilometerna till Systemet här och köpte champagne, när avhållna bekanta hade förlovat sig. Man hade sinne för både fest och vardag. Och alla dessa människor med olika bekymmer, som suttit på stolen bredvid spisen och på olika sätt fått hjälp. Makens mormor var en kraftkvinna, änka i nästan sextio år. Och någonstans kan jag inte låta bli att undra vad hon hade tänkt om barnbarnens sätt att hantera detta. Men var och en vandrar enligt sin egen vanskliga bestämmelse, som det heter i Mumintrollen. Men aldrig var han så tyst, som när han gick förbi en filifjonkas hus, vill jag minnas att fortsättningen var.