söndag, 25 november, 2018


kan slå till. Jag kom ihåg att göra limpdegen och lägga i formarna. Sen glömde jag dom och kom inte ihåg dom förrän en och en halv timme efter det att jag skulle satt på ugnen, men det gick bra. Sen glömde jag igen när klockan ringde att dom var klara, så dom fick nog en kvart extra gräddning, men det gick också bra.

Sen läste jag en så fin dikt i en dödsannons (min hobby på helgerna, som bekant) –

Kan du lämna alltsammans
då dagen kommer?
Dina ostädade lådor?
Skräpet på vinden?
Halvgjorda handarbeten?
Ja – gärna

Svårare blir det kanske med dahliorna,
som inte hunnit blomma än,
plommonen, som inte är mogna
barnen, ljuvligheternas ljuvlighet.

Men sin kärlek tar man alltid med sig,
vart man än går.
Min bär jag som en lykta genom mörkret.    /V Renvall.

nu, inte bara till Jul eller ens till vintersolståndet, även om bådadera är efterlängtade. Tisdag. Och det är väldigt snart det är tisdag. Äldste ringde nyss, han hade jagat i går, någon annan hade skjutit ett rådjur som skytten själv inte ville ha, så det blir mer rådjursstek hos Äldste. Men dessutom hade Äldste och svärdottern börjat lite på det gigantiska städprojektet. Han sa att dom bjuder in grannarna – dom blivande – på kaffe på lördag, för som han sa, ‘sen lär det dröja innan det är i skick att ta in folk där’. Och jag gissar att både han och jag tänker på alla dessa gånger som det varit kalas av olika slag där, måtte det snart vara dags igen. Och jag tänker förstås också på makens mormor, som vid tillfälle cyklade dom 17 kilometerna till Systemet här och köpte champagne, när avhållna bekanta hade förlovat sig. Man hade sinne för både fest och vardag. Och alla dessa människor med olika bekymmer, som suttit på stolen bredvid spisen och på olika sätt fått hjälp. Makens mormor var en kraftkvinna, änka i nästan sextio år. Och någonstans kan jag inte låta bli att undra vad hon hade tänkt om barnbarnens sätt att hantera detta. Men var och en vandrar enligt sin egen vanskliga bestämmelse, som det heter i Mumintrollen. Men aldrig var han så tyst, som när han gick förbi en filifjonkas hus, vill jag minnas att fortsättningen var.

blev det, bara lite snabba halvvakna perioder, men jag somnade igen, och maken sov i princip hela natten. Dessutom skiner solen. Men jag såg på väderappen att det antas bli -8° på onsdag. Och bilen trasslade lite igen, när jag skulle starta. Problemet är alltså inte löst alls. Och jag måste verkligen ha bilen på tisdag, men jag ringer ändå till verkstaden i morgon.

Nu är det förmodligen dags att ta in olivträdet till inglasade balkongen. Kanske klarar det vintern, men jag läste nånstans att man ska beskära på våren, så jag avvaktar väl lite med det.

Och i kyrkan i dag träffade jag vår juridiske rådgivare, som gav oss hopp där i somras. Han frågade hur det går, och jag sa att vi hoppas det blir klart nu på tisdag. Han såg glad ut över det och berättade att han åkt förbi och tyckte det låg så fint. Det gör det också, men det är klart att jag också tänker på allt som måste göras, det är inte alls läge att flytta in direkt s a s. Först ny värme, sen ska köket göras om – inte sån där renovering som folk gör vart femte år, utan på riktigt, och så måste det till en ny trappa till övervåningen. Ja ja, en del att pyssla med.