lördag, 24 november, 2018


det där med handskarna. Jag klagade min nöd på fb också och en from bekant svarade att man ska be S Antonius av Padua om hjälp för borttappade saker. Nog tänkte jag att han säkert har mer angelägna önskemål att hantera, men hur som. Plötsligt kom jag på att jag inte satt på kapuschongen på röda vinterjackan och den hade jag inte sett heller i lådorna jag letat igenom. Så jag tog en vända till. I den ordentligt hopvikta kapuschongen låg handskarna! Och ett par randiga vantar, som jag lite vagt hunnit sakna.

Och jag hann klicka hem ett par handskar – till reapris f ö – innan jag hittade dom riktiga, men då har jag ju ett par att tappa bort nästa år.

Lysande – så S Antonius gjorde ett bra jobb där!

är borta från bilen nu. Det var kanske tre centimeter, som låg där och plaskade. Och jag tittade på väderappen, som lovade -1° i natt, och tänkte att det kanske fryser fast alltihop då. Nu får jag väl skrapa is i stället, men jag har gjort så gott jag kunnat.

Men en smärre katastrof har visat sig. Mina mycket älskade svarta skinnhandskar, som jag bevakat energiskt i många år, har försvunnit. Jag har verkligen letat i alla tänkbara lådor nu och har inte riktigt tagit in eländet än. Jag har alltid, alltid hållit koll på dom. Hur kan detta bara ha hänt? Hur ska jag klara vintern nu? Jag var tveksam redan innan, men detta var illa.

och diset ligger lågt. Jag tittar på snön på bilen och undrar lite vagt om det kommer att frysa till i natt, så att det blir svårt att skrapa i morgon bitti. En lösning kunde vara att gå dit och svepa bort det mesta. Kunde vara. Än har jag inte bestämt mig.

Och jag har läst ut Nuckan av Malin Lindroth, en skildring av ett annat liv än mitt, förvisso. Ändå finns det förstås många igenkänningspunkter. Men det är väl därför man läser böcker, ett av skälen iaf, att vidga sina egna tankar, att se världen genom någon annans prisma.

En sak med den här dimman och mörkret – jag ser inte dammet särskilt tydligt, lite vagt känner jag att nästa vecka ska jag kanske göra en insats med dammtrasa och dammsugare, men här och nu känns det inte akut. Eftersom det inte syns.

i morse, det behövdes nog. Fast när jag gläntade på gardinen var det alldeles vitt ute. Då kändes det som om mumintrollens taktik att äta lite granbarr och sen sova till slutet av mars vore det allra bästa. Men det var brist på granbarr här, så jag fortsatte morgonen som vanligt. Maken och jag satt och pratade länge vid frukosten, det händer också att vi gör det, och sen duschade jag honom.

Snön ligger mest på taken, kan man säga. På marken ser det slafsigt ut, jag har inte varit ute och gått, tror inte det blir senare heller. Det år lågt i dag, inte bara molnen.