fredag, 23 november, 2018


slog till vid halv nio i kväll och jag somnade sittande, mycket rakt, jag hade nån sorts koncentration på att sitta rakt. Drygt en halvtimme slumrade jag och sen hade jag förstås en mycket dimmig uppfattning om vad klockan kunde tänkas vara, jag visste verkligen inte. Det är en av nackdelarna med mörkret där ute, det är natt så länge. Och jag hoppas verkligen att jag kan somna och sen sova i natt. Jag har ätit lite onödigt och lite okoncentrerat i dag, men det hindrar inte att jag är hungrig nu igen.

Men i morgon är också en dag, även om alla tecken tyder på att det blir mörkt och disigt precis som i dag, rentav ett par minuter mörkare förstås.

kontakt med juristen. Jag lämnade uppgifter som behövs för testamentet, det är inte precis Nobel-klass vi snackar här, utan mer ett sätt att uttrycka hur vi tänker, maken och jag. Och jag skickade ett gemensamt mail till barnen, så att alla ska veta vad vi gjort och hur vi tänkt.

Äldste ringde så småningom. Han har lite bekymmer med att juristen och hans bankkontakt inte riktigt klickar i detaljer hur man ska göra. Jag hoppas det löser sig. Här har det varit totalt stillastående rätt länge och sen plötsligt skickas det meddelanden om vad som ska göras på nästan ingen tid alls.

Och lite lätt irriterad är väl jag också. Jag hade absolut fattat att vårt möte var 10.00, och det fungerar smidigt för oss. Men så kom pappren, med angiven tid 9.30. Inte fullt så smidigt. Och nu sa juristen att det vore bra om maken och jag kommer vid nio, så vi hinner gå igenom vårt först. Det har jag inte meddelat maken än. Det är en betydande uppförsbacke, det där. Maken har inte förmågan att lyssna, när man=jag säger att nu har vi lite bråttom, så jag får nog en svettig tisdagsmorgon.

morgon blev det här. Nästan alltid somnar jag snabbt om, när maken varit i badrummet, men i dag gick det inte. Så när jag legat vaken en dryg timme gick jag upp i vad som då var gryning. Det fanns en tid, när jag skulle uppfattat det som rätt normalt att gå upp då, men det var fjorton år sen. Nu känner jag snarare att jag nog somnar lite på eftermiddagen, och det får vara bra så. Självklart är det den kommande tisdagen som spökar mest i tankarna och jag känner att det senaste ett och ett halvt året har varit ganska tröttande, men snart kan vi lämna det.

När svärmor dog, så blev det väldigt mycket praktiskt, som skulle lösas. Sen kom vår egen flytt precis där, och när den var klar så kastade makens kusiner fram att dom ville sälja den gemensamma egendomen. Det är ett år sen ungefär. Sen hann inget göras åt det innan makens kvarvarande morbror dog, och det blev dags för arvsskifte och verkligen avyttring av den gemensamma fastigheten. Och jag har väl i olika sammanhang varit med om sorgliga och smärtsamma arvsskiften, men maken – ensambarn som han var – hade ingen erfarenhet. Nu har han.

Och inför tisdagen så är min ambition att i princip inte säga någonting utan bara skriva under där jag ska. Sen önskar jag verkligen att lämna detta bakom mig, i en lättnad över att det blir klart. Och vi behöver inte ens skicka julkort längre till dessa släktingar.