torsdag, 22 november, 2018


slår till när som helst hos oss. Jag hade frågat om vad sondöttrarna önskar sig i julklapp och jag fick en bild på en alldeles fantastiskt välskriven önskelista från sjuåringen och en vidarebefordrad önskelista från hennes syster, som ju dessutom fyller år om två veckor. Jag började leta på nätet förstås och efter lite trassel – toysrus har ovanan att ha väldigt mycket markerat som ‘finns inte i lager’, men då fick man ju leta vidare, och jag tror jag lyckades rätt bra. Jag klickade hem var sin julklapp och en födelsedagspresent, bra. Och sen klingade bekräftelserna in i mobilen. Då blev maken förstås väldigt engagerad, han var helt säker på att det måste vara viktiga meddelanden från juristen. Och jag sa att eftersom klockan var nio, var det alldeles otroligt. Ja men, sa maken, har hon inte sin telefon hemma? och jag förklarade, så tålmodigt jag nu förmådde, att det var väldigt utanför kontorstid och dessutom sa jag att hon knappast hade nån anledning att kontakta mig just nu. Och jag hade förut sagt att jag ska – på ena eller andra sättet – kontakta henne i morgon. Men han hade absolut hört att jag sagt att jag skulle kontakta henne. Det där ‘i morgon’ hade han helt enkelt inte hört.

alstromeria, rosa, noga räknat, och gick bort till f d Bästa Grannen. Hon fyllde år i tisdags, men jag hade en känsla av att hon nog inte var hemma då. Helt rätt, visade det sig, hon och mannen hade gjort en liten resa. Och strax efter mig kom hennes förste man och hans särbo och firade också i efterhand. Jag tycker så väldigt mycket om henne, det var så roligt när hon bodde på samma våning här. Och hon hällde upp whisky med generös hand, som vanligt.

Fast jag kände att åldern (min) slår till. Förr använde jag aldrig mössa, men när jag var ute och gick i dag, så kände jag att jag nog ganska snart kommer att börja använde den där jag köpte förra vintern.

Och när jag kom hem såg jag att jag fått mail från juristen, slutklämmen på det som ska avhandlas på tisdag. Det ser bra ut, det hon gjort hittills. Sen är det den delikata frågan om testamente för mig och maken, det är väl inte så mycket att vänta på. Visserligen stod det nog inte så i originalet, men länge påstods det ju att Magnus Eriksson och Blanka inledde sitt testamente – ‘Intet är vissare än döden, och intet ovissare än dödens timma’, och det kan väl vara lika sant nu, som det borde varit på 1300-talet.

dvs den där ljungen som jag köpte för ett par veckor sen har fått plats i dom stora blå krukorna ute, och sommarblommorna är avvecklade. Grannen bredvid tyckte häromdagen att det var trist, för hon tyckte det var så vackert utanför vår dörr. Jag kan bara hålla med, men vintern är på gång, det kommer att bli ett par minusgrader framöver och jag vet att det är väldigt trist att plantera om då. Nu är det gjort. Och ganska fint är det ändå. Jag medger att jag tänker med längtan på penséerna som kanske kommer i slutet av mars.

Och i går kväll stod jag och tittade ut genom fönstret och såg Äldste kliva av tåget, han vinkade och sen kom han upp ett par minuter, rara han. Jag minns när det var så att jag tog ett tidigt tåg till Stockholm, hade sammanträde och sen åkte hem med sent eftermiddagståg. Om man hade tur hann man en sväng till nån bokhandel eller så också. Nu hade han väl inte haft särskilt mycket tid över, men han tyckte dels att det hade varit roligt – inte minst att träffa yngre bror – men han var rätt nöjd med att inte bo där.