ändå, i dag är det fjorton år sen maken fick stroke. Så här dags på dagen hade han ringt hem vid halv sex och sagt att han gått till sjukhuset, och så här dags ganska exakt ringde han igen och sa att dom ville behålla honom över natten. Han lät obestämt konstig, hade ett annat sätt att uttrycka sig, men jag kunde ju inte veta vad det var, han brukade inte precis vara på sjukhus, så det kunde kanske vara ovanan vid miljön också, tror jag att jag tänkte. Och ingen personal pratade alls med mig, trots att dom måste ha sett vad som var på gång. Han var ju tydligen, enligt vad andra sa sen, sned i ansiktet, kunde inte röra vänstersidan, såg inte åt vänster. Men jag var bara vagt orolig. Jag kunde självklart inte föreställa mig vad som låg framför oss.

Och under natten kom det sen en dryg dm snö också.