onsdag, 21 november, 2018


ändå, i dag är det fjorton år sen maken fick stroke. Så här dags på dagen hade han ringt hem vid halv sex och sagt att han gått till sjukhuset, och så här dags ganska exakt ringde han igen och sa att dom ville behålla honom över natten. Han lät obestämt konstig, hade ett annat sätt att uttrycka sig, men jag kunde ju inte veta vad det var, han brukade inte precis vara på sjukhus, så det kunde kanske vara ovanan vid miljön också, tror jag att jag tänkte. Och ingen personal pratade alls med mig, trots att dom måste ha sett vad som var på gång. Han var ju tydligen, enligt vad andra sa sen, sned i ansiktet, kunde inte röra vänstersidan, såg inte åt vänster. Men jag var bara vagt orolig. Jag kunde självklart inte föreställa mig vad som låg framför oss.

Och under natten kom det sen en dryg dm snö också.

var alldeles utmärkt. 130/80, noga räknat. Och med tanke på att första gången jag mätte var det 140 och förra gången 135, så får jag väl vara nöjd, och detta trots min bristande träning och så. Efteråt cyklade jag till maxi. Även om det är väldigt mycket jobbigare att handla 10.30 än 07.45, så är det ändå skönt att ha det gjort nu.

Jag gick till vårdcentralen i relativt lugn takt, men minsann – nog kom det ett par snöflingor, det behövs inte alls för min del.

Och den nya lampan – jag flyttade den i morse, eftersom maken när han var ensam hemma i går kväll, lyckades flytta den på ett rätt misslyckat vis, för den var obekväm i vänster synfält. Hans vänstra synfält är ju en komplicerad historia, han ser rent mekaniskt, men hjärnan är skadad på så sätt att han inte uppfattar det som syns, men ljuset blev fel. Och tanken slog mig att det kunde vara bättre att ha ljuset från höger när han ska läsa. Fast när han skulle resa sig från fåtöljen, så trasslade han in sig i lampan. Nu hoppas jag att det var en once in a lifetime grej, men vi får väl se.