med biltvätt och apotek och skinka på coop. Och skymningen faller redan. Och så mycket bättre det hade varit om vi hade fått en läkartid också, men så småningom kommer det väl. Och i dag är det fjorton dagar kvar tills den stora lättnaden ska bre ut sig. Det känns som att räkna ner till förlossning ungefär. Fast det är mer osäkert, det här ska vara ett fast datum åtminstone, för så vitt jag vet har inte släktingarna dragit i bromsen. Förmodligen ser dom fram emot guldkanten på sin tillvaro, tänker jag lite surt. Men väl bekomme, bara våra vägar går åt olika håll sen. Och jag tittar lite stressat på förpackningen med gamla brev, som ena kusinen ville ha, iofs är det väl inte mer rimligt att han ska ha dom, maken är ju lika nära släkt, men för all del.