där på avlastningen. Och inte hade han kaffe i beredskap heller, snarare tvärtom, en personal kom så småningom in och sa att det var kaffe för maken, gäster får inget. Och uppriktigt var maken relativt lättad. Och hur den oväntade gästen visste var maken var är något av ett mysterium för oss. Men han dök upp, förvissad om att han gjorde en jättegod gärning. Ja, jag är lite irriterad. Han och maken gjorde för väldigt länge sen en del av sin militärtjänst tillsammans. Det var en mycket speciell upplevelse, kan man säga. Och min irritation över den besökande har flera orsaker, jag vet att jag förut har berättat om när han (besökaren) skrev i en rikstäckande veckotidning om maken utan att ha hört med oss innan, om vi möjligen ville klistras ut på det viset. Han förstod inte alls, när jag ringde, att man kunde ha olika uppfattning om det lämpliga i att namnge folk. Och när maken var på rehab innan han kom hem, så hände det att jag vid mitt dagliga besök hörde besökarens karaktäristiska stämma inifrån rummet. Då gick jag alltid ut och tog en extra rökpaus, jag ansåg att det hade varit hänsynsfullt att höra av sig innan, för maken hade ett schema med olika rehabövningar där.

Och jag konstaterar att maken sa – ‘jag frågade hur K (hustrun) mådde’ och jag sa – ‘frågade han hur jag mådde?’, och nej självklart inte.

Det där att känna sig god är lite komplicerat, milt sagt. Och maken sa – ‘du menar självgod’. Jo, faktiskt.