av mina rutiner, oklart om det är bra eller illa. När jag stod och läste bönen under dagen hörde jag plötsligt konstiga ljud inifrån sovrummet, det lät som metall och sen hörde jag definitivt hur maken rasslade fram sin käpp. Då avbröt jag mig och gick och öppnade dörren och där stod han upp, med vänster sko inte ens delvis påtagen, han hade foten på ovansidan om sandalen och något av kardborrebanden hopsatt. Hade han försökt gå framåt hade han definitivt ramlat. Han behövde gå till badrummet, visst, men han får inte göra så där, för det kan sluta hur illa som helst. Och jag försöker förklara det för honom, och hans svar är förstås att han skulle vilja vara mer självständig, att jag inte skulle behöva göra så mycket. Vackert tänkt, men hade han ramlat hade det knappast underlättat nånting. Så trots hans protester fick han backa och sätta sig på sängen, så jag kunde göra om vänsterfoten.