måndag, 12 november, 2018


där på avlastningen. Och inte hade han kaffe i beredskap heller, snarare tvärtom, en personal kom så småningom in och sa att det var kaffe för maken, gäster får inget. Och uppriktigt var maken relativt lättad. Och hur den oväntade gästen visste var maken var är något av ett mysterium för oss. Men han dök upp, förvissad om att han gjorde en jättegod gärning. Ja, jag är lite irriterad. Han och maken gjorde för väldigt länge sen en del av sin militärtjänst tillsammans. Det var en mycket speciell upplevelse, kan man säga. Och min irritation över den besökande har flera orsaker, jag vet att jag förut har berättat om när han (besökaren) skrev i en rikstäckande veckotidning om maken utan att ha hört med oss innan, om vi möjligen ville klistras ut på det viset. Han förstod inte alls, när jag ringde, att man kunde ha olika uppfattning om det lämpliga i att namnge folk. Och när maken var på rehab innan han kom hem, så hände det att jag vid mitt dagliga besök hörde besökarens karaktäristiska stämma inifrån rummet. Då gick jag alltid ut och tog en extra rökpaus, jag ansåg att det hade varit hänsynsfullt att höra av sig innan, för maken hade ett schema med olika rehabövningar där.

Och jag konstaterar att maken sa – ‘jag frågade hur K (hustrun) mådde’ och jag sa – ‘frågade han hur jag mådde?’, och nej självklart inte.

Det där att känna sig god är lite komplicerat, milt sagt. Och maken sa – ‘du menar självgod’. Jo, faktiskt.

när det fungerar. Förra söndagen (?) greps jag av tanken att maken behövde två nya skjortor, så jag letade tyg och knappar på sidan där jag brukar beställa, och nyss ringde en man på dörren med dom i ett paket. Och i går kväll tänkte jag på att han nog behöver en ny rakborste, så jag klickade hem en och den är skickad nu. I min närhet får man annars köpa sånt på maxi och det är inte samma kvalitet alls, så det är väldigt smidigt att ha tillgång till nätet. Och nyss kände jag att den där matberedaren, som jag tittat på, behöver jag ju inte åka iväg för att skaffa mig, den kan få komma till mig i stället. Så nu är den också beställd. Fast jag var svindlande nära att köpa mig en ny väska också, men jag tänker lite på det. Liten, svart, läder – förstås.

av mina rutiner, oklart om det är bra eller illa. När jag stod och läste bönen under dagen hörde jag plötsligt konstiga ljud inifrån sovrummet, det lät som metall och sen hörde jag definitivt hur maken rasslade fram sin käpp. Då avbröt jag mig och gick och öppnade dörren och där stod han upp, med vänster sko inte ens delvis påtagen, han hade foten på ovansidan om sandalen och något av kardborrebanden hopsatt. Hade han försökt gå framåt hade han definitivt ramlat. Han behövde gå till badrummet, visst, men han får inte göra så där, för det kan sluta hur illa som helst. Och jag försöker förklara det för honom, och hans svar är förstås att han skulle vilja vara mer självständig, att jag inte skulle behöva göra så mycket. Vackert tänkt, men hade han ramlat hade det knappast underlättat nånting. Så trots hans protester fick han backa och sätta sig på sängen, så jag kunde göra om vänsterfoten.