Sömn. Åtminstone kan man hoppas. Min resa i dag gick bra, jag stannade alldeles när solen gått ner i dimman. Det var så vackert med rosa dimslöjor utanför fönstret där jag satt med min mugg kaffe. Sen mörknade det ganska fort, men det gjorde inte så mycket. Och så fort jag låst bilen när jag kom fram, så ringde jag maken, så han fick höra att allt gått bra. Annars känner han sig ängslig och nu hann jag rentav ringa innan någon kom in i hans rum och sa att det var kvällsmat.

Det ska bli totalt grått i morgon, men jag hoppas på en stilla natt, tidigt för att vara jag. Jag har inte ens öppnat datorn än utan sitter och petar på mobilen.