tisdag, 6 november, 2018


Sömn. Åtminstone kan man hoppas. Min resa i dag gick bra, jag stannade alldeles när solen gått ner i dimman. Det var så vackert med rosa dimslöjor utanför fönstret där jag satt med min mugg kaffe. Sen mörknade det ganska fort, men det gjorde inte så mycket. Och så fort jag låst bilen när jag kom fram, så ringde jag maken, så han fick höra att allt gått bra. Annars känner han sig ängslig och nu hann jag rentav ringa innan någon kom in i hans rum och sa att det var kvällsmat.

Det ska bli totalt grått i morgon, men jag hoppas på en stilla natt, tidigt för att vara jag. Jag har inte ens öppnat datorn än utan sitter och petar på mobilen.

som jag någon gång har glömt inför det här med avlastningen tänker jag på. Men det finns säkert andra, som jag inte glömt än. Och så är det alla sladdarna jag själv ska ha med mig, tandborsten och datorn och mobilen och mobilhörlurar. Och så böcker jag vill ha med och ett äpple för hemfärden, och så makens prylar. Två klockor, telefonen, böcker, det finns mycket som kan gå fel.

Och jag vaknade i rätt tid och gick in i duschen, det är fortfarande bra med dagsljus som komplement där, fönster är bra. Men när jag plockat på mig kläder och stod med det tända ljuset ringde telefonen och eftersom maken har en telefon alldeles bredvid örat under natten, så blir jag förstås lite stressad, men jag tog den närmaste telefonen på andra signalen. En ungdomsvän till maken, som ville ringa och berätta att en gemensam vän till dom avlidit. Vi träffade henne för drygt två år sen, när dom hade studentjubileum, och hon var rätt dålig redan då, nån sorts tidig alzheimer trodde man och nu var lidandet över. Och när jag lagt på luren var min första tanke att vi måste berätta det för svärmor. Nej visst, det behövs inte längre, men jag vet ju att hon gillade den avlidna. Så besynnerligt.