fredag, 2 november, 2018


är betydlig. Jag såg i mobilen att jag fått svar från handläggaren, så jag andades in och gick in till datorn. Det var ett långt och väldigt bra svar, faktiskt. Vi ska få nya tider, det ska visst gå att anpassa till önskemål, ingen skulle ringt till oss v 42, personal ska inte diskutera tider med maken, man har öppnat en ny avdelning dessutom. Jag hoppas verkligen på det här nu.

Och maken har en helt oläst bok att ta med dessutom. Jag förstår verkligen att ingen som organiserar det här, kan förstå min vånda, men jag är tacksam om det fungerar bättre året som kommer. Och det är en förbättring att han slipper åka runt till en massa olika ställen, så som det var t o m 2017, för det var väldigt oroligt. Han var i princip på alla möjliga boenden i hela kommunen och det var ett orosmoment, bara det.

kan man säga, mycket halvvakentid, inte så bra. Och jag låg förstås och nojade över det där med avlastningen, jag konstaterade att det där schemat jag fick betyder fem avlastningar på tio månader. Så det är klart att ur kommunens synpunkt är det väl bra, ur min synpunkt inte så bra, nej. Och så såg jag i går kväll att chefspersonen jag skickat kopia av min skrivelse till, hade svarat att hon skulle tala med närmast berörda handläggare. Men vore det inte en lysande idé att tala med mig? Jag har en stark känsla av att det är ungefär som en bekant, som för många år sen läste i sin sons journal att det stod ‘besvärlig mamma’. Här står det väl ‘besvärlig fru’.

Det är annars en mild och disig dag, maken är duschad och tigerräkor ligger och tinar i ett durkslag.